Tvärslut i Insjön efter knappt tre timmar
Hej.
Det gick åt helvete igår igen. Var så less att jag inte orkade skriva förrän idag om eländet.
Alltså den här hösten har varit så jävla värdelös och dålig. Vi har haft höst i snart ett års tid. Pissväder varenda dag. Det jag lever för under året och som gör att jag orkar ta mig vidare dag för dag är att jag har en sommar att se fram emot. Denna sommar har jag och vi andra som älskar sol blivit berövade på detta år. Jag är så fruktansvärt besviken och bitter över detta. Vet inte hur jag ska orka ta mig igenom en höst på riktigt efter detta haveri till sommar. Fick jag som jag ville så skulle det vara 30 grader varmt, inte ett enda moln, inte en vindpust och inte en enda regndroppe från mitten av maj till mitten av september. Nu blev det tvärtom.
Regnet öser ner även nu när jag blickar ut genom fönstret. Så jävla mycket att larmet på bilen gick. En dag där det inte skulle regna. Jag började i juni lite på skoj att säga: ”det regnar visst” och ”det regnar jämt” under de 2-3 dagar detta år där solen lyste. Titta vad rätt jag fick.
Passet igår blev ju en riktig misär, (jag behöver inga pekpinnar eller tillrättavisandet kring min dygnsrytm, jag vet). Kom såklart iväg sent igen, så sent att jag hade en
cykellampa fastsatt på hjälmen. Fy fan. Men jag är trött och less på väder och träning. Jag tror man måste ha hållit på länge med träning och nästan helst vara i mina skor för att verkligen förstå kampen. Till slut kommer jag ändå iväg efter en rejäl mental insats.
Jag stakar vändan: Borlänge - Bäsna - Djurås - Djura - Insjön - Rexbo - Valsan - Smedsbo - Borlänge. Möts såklart direkt av lätt motvind, regn och ett jävla slit. Vägarna mellan Djura och Insjön har en sådan sjukt grov och tungrullad asfalt vilket gör att jag redan i Insjön efter knappa tre timmar känner mig väggad och jag blir tvungen att åka in på Hemköp för att handla energi.
Inhandlingen gör gott och jag blir pigg i nästan två timmar när jag åker över backarna till Rexbo och vidare genom Valsan.
Träffade på två polare vid Valsan
Efter fyra timmar körda så lägger jag in tio impulser med några minuters mellanrum. Det känns ändå helt okej här. Men vid cirka fem timmar körda så märker jag hur pulsen början sjunka, vilket även fart, energi och humör gör. Jag sliter upp en snickers ur vätskebältet och äter den i farten.
Någon minut senare så tar det tvärstopp och helt plötsligt ligger jag på asfalten:
Skönt
På raksträckan längs med det gamla pappersbruket i Kvarnsveden så finns det ingen belysning vid cykelbanan. Dessutom ligger det cirka en miljon kvistar på vägbanan, troligen från den sinnessjuka blåsten. Det är ju tydligen för jobbigt för kommunen att efterhålla genom att sopa upp cykelbanan, något jag bittert fick erfara.
Jag får med hjälp av mitt knä och min fot på samma ben ner farten till noll på väldigt kort tid. Skinnbroms med andra ord. Det värker i mitt knä, pjäxan går hål och jag blir helt galen. Skriker några väl valda där i mörkret och försöker därefter bara ta mig hem helskinnad.
Mina pjäxskydd var helt nedblodade när jag kom hem
Less
Efter mycket om och men, en massa svordomar, mörka tankar och mycket vilja så kom jag äntligen hem. Det landade på 5 h 20 min och 87,6 kilometer.
Väl hemma så tog det som vanligt en evighet att få av sig alla kläder och prylar. Rengöra varenda sak efter konstens alla regler. Byta till torra kläder och så vidare. Dessutom fick jag lov att rengöra och plåstra om såren. För jag var inte klar bara för att jag kommit hem. Jag körde även maxstyrka där i mörket och i min konstanta ensamhet. Dock valde jag att skippa egen matlagning, istället beställde jag hem en kebabrulle och en pizza från foodora, dagens höjdpunkt.
Nu sitter jag här återigen på min stol i köket och inväntar mitt nästa steg för denna dag, att gå härifrån till att komma ut på träning. Något som brukar kunna ta 3-6 timmar. Kämpa Adam!
Ni kanske kan stötta mig i denna idioti genom att:
Tack!
