Efter gårdagens
Skinnarlopp så tog vi vägen förbi Gunde Svan på hemvägen för att surra lite med honom. Min bror har en del kontakt med honom. Det var en trevlig stund!
Hej på er!
Ny vecka igen då. Denna dag började lite sådär, ungefär som mitt liv. Jag hann inte ens cykla 100 meter på min väg till jobbet innan jag i den första kurvan lade ikull mig. Blankis under, med 4-5 centimeter nysnö uppepå. Kul. Det satte känslan och humöret för denna dag. Tänkte gå igenom lite olika, säkert röriga tankar och punkter nu:
Jag minns inte exakt vad jag delgav er efter gårdagens lopp. Men efter första spurtpriset vid tre kilometer så ropade speakern upp namn på de åkare som passerade. Jag blev utropad som Per-Olov Svahn, troligen för att speakern inte såg mitt nummer och att jag tävlar i en
ny tävlingsdräkt. I det ögonblicket så fattade jag att Simon Andersson som drog rätt hårt och ändå fortsatte göra så inte insåg att det var jag som låg där bakom och slängde som en snorkråka. Jag fick berättat det för mig efteråt av honom att han inte förstod att det var jag och att han legat mer eller mindre max under de första tio kilometerna. Det förklarar ju att även jag fick slita och släppa redan efter fem kilometer. Men samtidigt är det ju bara mitt eget ansvar att åka fortare och ingen annan ska ju såklart anpassa sitt tempo efter mig. Det är dock en liten förklaring kring allt. Därefter tappade jag ju lite successivt hela varvet, men inte jättemycket. Under det sista varvet på 21 kilometer så åkte vår klunga cirka sex-sju sekunder snabbare än de tre i täten. Men då var det säkert en del tjuv och rackarspel från de tre snabbare.
Detta ger mig i alla fall lite upprättelse att jag kanske inte är så dålig som jag tror. Både förra helgens lopp
Bessemerloppet och gårdagens har startat med riktiga maxinsatser under de första 10-20 minuterna. Jag har försökt hänga med betydligt bättre åkare, samtidigt som jag regelrätt kört ifrån åkare som jag därefter hamnat i klunga med. Det skulle ju kunna klassas som idioti av mig att försöka det. Men samtidigt har det gått förr. Då jag tränat mer än någonsin i år så har jag ju en tro och förhoppning på att det ska visa sig även i resultaten. Jag har trott att jag fortsatt ligger på minst samma nivå som under de senaste åren i alla fall. Men varför jag inte åker bättre är något jag inte riktigt har svaret på. Kanske är det så att många andra blivit bättre också. Men visst kan de här maxningarna i början göra att jag bränner mycket onödigt krut, mot att istället lägga mig med ”min klunga direkt”. Dock har jag inte kommit dit än att jag i skidtävlingar startar för att åka om 4-8:e plats. Det kan ju ha spelat in en aning inför målgång igår när jag låg först i vår tremannaklunga, samtidigt som vi skulle varva en åkare precis innan sista kurvan på 180 grader inför upploppet. Jag ville inte tränga min bror, även om jag låg först och hade jag varit lite mer aggressiv där inom spelets regler som förste åkare så hade jag kanske blivit fyra eller femma. Men det spelar som sagt inte någon större roll.
Jag får helt enkelt fortsätta att kämpa på, men även försöka tänka till när det kommer till träning. Att tänka mig in i tävlingssituationer och försöka ta reda på vad det är jag behöver bli bättre på. Under de senaste säsongerna har jag i alla fall blivit betydligt lugnare i klungan och säger inte ett ord till medtävlare eller varvade åkare. Förr om åren var jag sjövild och skrek på allt och alla. En annan positiv sak är att jag verkligen kämpat allt jag har i alla lopp, utan att ge upp. Någon gång kanske det ger resultat, jag tror ändå att jag fortsatt har fina lopp i mig, även under kommande säsonger och år. För inte ger jag upp än!?
Efter gårdagens lopp så tog jag och min bror en rejäl avåkning på 75 minuter och 19 kilometer. Nästan ett helt varv runt tävlingsbanan. Det resulterade i en vecka på 16 h 45 minuter och 253 kilometer, samt en gårdag på 3 h 42 min och 72 kilometer. Inte fy skam.
Idag måndag så ska jag ändra om lite i min annars vanliga plan. Det blir vilodag idag istället för imorgon, då det passar bättre i livspusslet. Dessutom är det rätt skönt då kroppen är rätt mör. Istället ska jag hämta hem Alfons och ha det trevligt med honom.
Jag har fastnat i tanken om att mitt jobb ger mig negativ energi och att det också kan ta ner min prestationsförmåga en aning. Jag mår liksom dåligt av att vara här, har noll motivation till att göra någonting, orkar/kan inte planera lektioner och är mest irriterad över hur lite lön jag får med tanke på insatsen jag trots allt ger. Försöker leta jobb på diverse jobbsidor men det ger tyvärr inget speciellt än så länge. Om någon sitter på tips så är jag idel öra.
Mitt liv har väl varit lite av en berg och dalbana. Men jag upplever ändå att jag växt en del mentalt. Jag är någorlunda mer stabil nu och trygg i mig själv. Jag klarar av att vara ensam, njuter av det och behöver liksom inte jaga yttre bekräftelse som förr när det var mycket krogbesök och försök till att hitta nya tjejer som också ofta lyckades. Men visst, det börjar också bli lite långsamt av att inte ha någon vid sin sida nu då det gått tre år sedan jag blev singel.
Vi hörs närmare jul!
