Hej.
För att skriva av mig lite så tar vi ett bildinlägg från arkivet, med diverse text, så får vi ser var vi landar, häng med.
Borlänge marknad med Alfons för några helger sedan.
Mitt skolfoto.
Drakflygning med Alfons förra veckan!
Det var några bilder från den senaste tiden det. Fint att få göra saker tillsammans med Alfons. Det är något vi båda behöver. Annars är det i princip bara träningen som tar upp min tid och min tankeverksamhet. Lediga stunder och dagar så går det åt oerhörd energi och många timmar till att först förbereda mig inför pass och sedan genomföra dom. Går jag tillbaka i träningsdagböckerna så ser jag att jag tränar än mer detta år än kanske någonsin förr. Det har liksom bara rullat på, jag lägger en plan vecka för vecka och därefter följer jag den. Jag blir bekväm i det obekväma liksom. Egentligen borde jag ha satt mig ner och tagit en funderare kring vad jag vill i livet och med träningen. För ska jag vara helt ärlig så har jag inga direkta mål med den. Jag vill vara i bra form, både utseendemässigt och prestationsmässigt. Men att tävla är inget jag är speciellt sugen på just nu. Det känns dock ohållbart att träna så pass mycket som jag gör nu, för allt annat i livet känns väldigt jobbigt och stressigt att klara av. Jag har haft en tanke om att ta en vecka snart där jag går ner betydligt i träningsmängd, för att försöka samla lite extraenergi, men det har bara stannat vid en tanke än så länge.
Jobbet känns även det övermäktigt, stressigt och inte alls roligt. Dessutom med låg lön och inget besked om den utlovade löneförhöjningen. Det är inte direkt så att jag studsar upp ur sängen på morgnarna med längre dagar, mer ansvar och mer att göra, till samma lön som förra året. När samtidigt världen står i brand både bokstavligt och ekonomiskt. Allting blir svindyrt och pengarna räcker knappt till mat snart.
Stressen jag upplever dagligen gör mig okoncentrerad, glömsk, lättirriterad och jag får oerhört svårt att sova på nätterna. Tråkigt nog så sover jag ännu sämre de nätter Alfons sover hos mig, då blir jag ännu mer lättväckt och har än svårare att somna in. Igår gick jag och lade mig vid 22,20-tiden, långt tidigare än vanligt, men med facit i hand var ju det onödigt då jag ändå aldrig somnade, samt vaknade upp oräkneliga gånger under nattens gång.
Jag vet egentligen inte vad jag vill här i livet. Men vi kommer ju ändå tillbaka till att det som för mig är det viktigaste är Alfons och att han har det bra. Jag måste vara försöka fokusera på det, sen får jag väl fortsätta gneta på med träningen och jobbet. Men är det så kul då? Nja, fast vad är kul egentligen? Det är nog mest min generella inställning till det mesta som är bitter och negativ, vilket gör allt svårare. Under dagarna och veckorna så uppstår det ofta tillfällen då jag blir irriterad och arg över småsaker, lär jag mig då bara att härda ut och inte agera på impulsen, så brukar det snabbt vända och kännas bättre. Här har jag blivit lite bättre känner jag åtminstone, så det är ju alltid något.
Idag tisdag så har jag som vanligt vilodag, det känns som att det behövs!
Några osammanhängande tankar för dagen, tack för mig!
