Hej på er.
Igår efter träningen så lagade jag min sedvanliga middagsgryta som räcker till sju kvällar. Efter det så ska jag gå ut för att slänga soporna i det närliggande soprummet. I porten möter jag bostadsrättförenings ordförande och en till person i porten, de fråga om jag sett min granne idag, vilket jag inte gjort. Grannen är 80 år och jag har en tid tänkt att han inte mår helt hundra av olika anledningar.
Jag sitter sen i soffan och spinner iväg på en massa olika idéer om vad som kan ha hänt. Råkar hamna på Flashback där jag läser en ny tråd om en person som hittat sin granne avliden, det gör ju inte mig direkt tryggare.
I samma veva så ser jag på Instagram ett inlägg som blivit viralt om en 12-årig pojke i USA som tagit livet av sig på grund av mobbare och att han syster/systrar hittat honom i sitt rum. Det tog så hårt på mig och jag blev så ledsen att jag fällde några tårar där i min ensamhet. Usch vilken grym värld.
När det var dags för läggning så hör jag hur det rasslar någonstans. Jag tittar ut genom kikhålet i ytterdörren och ser den 80-årige grannen ståendes i bara kalsongerna. Han öppnar och stänger dörren i flera minuter. Jag vågar inte göra annat än att bara titta. Efter vad som känns som en evighet så går personen ut i bara kalsongerna, rådvill så funderar jag en tid innan jag till slut bestämmer mig för att ringa 112.
Jag får prata med polisen en stund som ställer en massa frågor. Jag klär på mig och beger mig ut för att leta efter personen. Ganska snabbt så hittar jag denne och en Securitas-vakt som stannat vid personen i fråga. Vi står vid en garageslinga utanför vad jag tror är grannens egen port där denne har sin bil. Personen är väldigt svår att få kontakt med, vet inte om hen heller förstår vad vi säger.
Efter en tid så har vi fått någon form av kontakt och vi förmår personen att börja gå tillbaka de cirka 150-200 meterna till lägenheten igen. Personen kan gå ganska obehindrat, men precis vid porten faller hen nästan ihop. Vi kommer in i trappuppgången (tur att jag hade min tagg så vi kom in, personen hade inte med sig nycklar), huvudpersonen sätter sig i trappan och verkar än mer okontaktbar samtidigt som denne börjar hulka. Jag och Securitas-vakten ser att det blöder från skrevet på grannen, så jag bestämmer mig för att åter ringa 112 för att få tag i en ambulans.
Vi får in personen i dennes lägenhet och medan vakten hjälper personen att få på sig kläder så pratar jag med ambulansen som är på väg. Grannen försöker stänga dörren några gånger, men vi försöker förklara att ambulansen kommer för att hjälpa. När sedan ambulansen kommer så förklarar jag snabbt läget och sjukvårdarna tar över.
Jag går in i min lägenhet och tänker lägga mig för andra gången, men jag har svårt att släppa det helt. Efter en tid så går sjukvårdarna ut ensamma, jag bestämmer mig då för att höra med dom hur det gått. Personen ville ej åka med dom och de kunde inte tvinga honom. I samma veva så är grannen på väg ut ytterligare en gång, så dom går åter till honom för att försöka få med honom i ambulansen, vilket dom till slut lyckas med.
När klockan börjar närma sig 02 så åker ambulansen iväg med den gamle grannen och jag kommer äntligen i säng. Usch vilken obehaglig upplevelse. Jag blev märkbart tagen av detta och tyckte det var ganska läskigt. Men vad det verkar nu så har personen i fråga fått hjälp i alla fall, så det känns bra.
En annan grej som påverkade mig i veckan (vill inte skriva alltför mycket om situationen) var när jag råkade överhöra en elevs mobilsamtal med en nära anhörig + en till person som verkade ha tagit andra betydligt starkare preparat än Ipren och Fun light. Klockan var tidig förmiddag dessutom. Det var både fula ord och väldigt konstiga ljud. Usch. Inte undra på att vissa personer mår dåligt eller agerar konstigt när man har otroligt speciella eller konstiga hemförhållanden.
Det verkar som att jag har en förmåga att ofta hamna mitt i skottgluggen för händelser. Som att jag drar till mig en massa dåligheter. Önskar att jag istället kunde få uppleva positiva saker och fått en sambo att dela livet med. Men det verkar ju aldrig kunna hända mig.
Ta hand om er, försök hjälp andra och ge fan i att mobbas! Jag kanske verkar hård, elak, bitter och fylld av självhat. Men barn som är elaka emot andra barn är bland det värsta jag vet! Kanske är det ett gammalt dåligt samvete som lever kvar från när jag gick i mellanstadiet och inte alltid var så snäll emot andra klasskamrater.
Kände bara att jag behövde skriva av mig lite, som en form av dagbok för att lätta på trycket en aning.
Ha en fin fredag!
