Hejsan.
Under gårdagen så tog jag och Alfons en tripp med cykeln till den lilla sjön som kallas Båtstasjön, några kilometer från där jag bor. Perfekt! Vi hade en väldigt mysig stund och jag tog faktiskt årets första dopp. Det var dock väldigt mycket folk där och en massa jobbiga ungdomar som sprang omkring, skrek, kastade sand och var allmänt irriterande. Även tragiskt att se alla överviktiga barn, hur ska det bli när dom växer upp och över hälften är överviktiga. Inte bra för folkhälsan.
Jag och Alfons hade det dock mysigt och på vägen dit så fick han en glass:
Halva glassen i magen, den andra halvan på kläderna och cykelsitsen.
Idag började dagen helt vanligt med lämning på dagis och rastning av Boris. Jag hann dock inte mer än komma till jobbet innan dom ringde från dagis och bad mig hämta hem en snorig Alfons. Det var bara att vända hemåt och cykla för att hämta min lille son.
Nu har vi just varit på affären för att handla lite mat och strax väntar lunch för junior. Jag själv fastar som vanligt på tisdagar. Resten av dagen blir häng med grabbarna och så får vi se om jag kommer till jobbet imorgon eftermiddag, efter att Alfons har kommit till sin mor.
_____
Jag har fått vissa indikationer på att Alfons mamma har träffat någon ny. Något som jag inte trodde skulle kännas så jobbigt för mig, men det gör det. Jag har redan innan detta känt mig ganska ensam och misslyckad en tid.
Det går bra så länge jag jobbar eller tränar. Men att sitta ensam på framförallt helger i en lägenhet är inget som är speciellt upplyftande. Alla andra verkar ha så kul, göra roliga saker och må bra. En stor anledning till att jag lägger så mycket tid på träningen är för att jag försöker hålla ångesten och känslan av ensamhet + misslyckande i schack. Jag vill även bli smal och se bra ut, så att jag också någon gång kan träffa någon ny. Men samtidigt vet jag inte om jag orkar lägga ner tiden i att träffa någon. Känns mest jobbigt att få lov att göra sig till, spela något spel och låtsas vara mer intressant än vad jag är. En annan anledning till den för mig stora träningsmängden är att jag troligen ha någon form av missbrukspersonlighet, där jag ofta överdriver allt jag tar mig för och att allt antingen är svart, eller vitt, alternativt på, eller av.
Av ovan nämnda anledningar så har jag valt att inte dricka på en obestämd framtid heller, för jag vet att det ger mig ångest. Har inte druckit en droppe sedan mars och tänker så låta det vara framgent också. Men det hindrar ju tyvärr inte ångesten eller ensamhetskänslorna från att komma under främst kvällar, lediga dagar och helger.
Är inte livet mer än så här? Ska jag sitta här ensam i lägenheten och ha en son + en hund på halvtid. Jag lever upp då och gillar verkligen dom. Men under resten av tiden så är det ju bara min träning som kan få mig att slippa känna mig dålig. Men hur länge kan jag fortsätta med den och harva på min relativt låga nivå? Åldern börjar ju göra sig påmind också.
Nej, det är inte lätt här i livet. Ingen som har påstått det heller såklart. Men det är lätt att hamna i grubblerier och oro inför framtiden. Eller kanske bristen på någon bra framtid.
Aktieportföljen är över 300’ back från ATH också och jag har inte gjort annat än att försöka fylla på den så mycket jag bara kan.
Om jag verkar lite sur och otrevlig emot er som hör av sig så är det inget personligt. Det är mest att jag själv känner mig som en dålig person och blir allmänt irriterad.
Jag kommer fortsätta kriga på i mitt hyfsat inrutade liv med att äta vettigt, inget godis, ingen alkohol, träna så mycket jag bara kan och försöka sova så mycket jag kan. Det är åtminstone något som funkar till säg 70-80%, kanske blir det inte bättre än så. Men om jag börjar avvika från detta, äter massa skit, börjar hoppa över träningspass och går på krogen så kommer dessa 70-80% garanterat halveras i bästa fall, så det är inget alternativ.
Ta hand om er kamrater, någonstans borde en ljusning finnas!
