Cykel i snöstorm och paj handled

Han växer och växer den här lilla mannen. Nu på slutet så vill han gärna sköta matandet själv också. Han har mycket vilja och envishet den grabben. Inte konstigt med tanke på hans föräldrar. Undra hur det ska bli i framtiden. Spännande. 

Idag har jag cyklat till jobbet, i en minusgrad och full snöstorm. Tråkigt nog var det helt oplogat, så sista halvan av vägen cyklade jag på bilvägen, eftersom att jag stod i det närmsta helt still på cykelbanan. Kämpigt. 

Min handled värker som ett as i vardagen och idag är planen att springa till gymet, samt att köra någon form av styrketräning. Jag tänker att jag testar mig fram lite och kör det som fungerar. Behöver aktivera musklerna lite efter ett långt uppehåll utan gym. Får se hur det går och vad jag kan köra för övningar. Sen är ju förhoppningen att få till några skidpass under resten av veckan, men den klassiska skidåkningen verkade ju fungera bra igår i alla fall. Skulle det inte fungera med två stavar så får jag väl använda en stav, eller hitta på alternativa träningsmetoder tills handleden är bra. Jag är inte alltför oroad eller bedrövad ifall jag inte kan åka skidor på ett tag. Det löser sig. 

Vu hörs senare!

102% av maxpuls

Maxpuls-selfie med ryssfrilla, 10 sekunder innan denna så hade jag 198 i puls. Jag som den senaste tiden räknat med 194-195 som min maxpuls.. 

Kamrater! 

Det gick över förväntan att åka skidor faktiskt. Jag trodde inte det, speciellt med tanke på att handleden gör svinont så fort jag rör den. Men jag kunde utan problem åka lugnt klassiskt, skönt det!  Det är ganska coolt ändå att det gått från vår till vinter med kallsnö ige.  

Efter jobbet så bestämde jag mig för att skippa skiergen och bestämde mig för att köra löpbandsintervaller istället. Jag sprang till och från gymet som uppvärmning/nedvarvning. På gymet så var tanken att det skulle bli ett kortare pass som var hårt men inte alltför hårt. Jag misslyckades med den sista biten en aning. 

Såhär körde jag:

5 minuter @ 15% - 9,5 km/h, 176 snittpuls

2 minuter vila 

5 minuter @ 11% - 11,5 km/h, 181 snittpuls

2,5 minuter vila

5 minuter @ 5% - 15,5 km/h, 186 snittpuls

3 minuter vila 

5 minuter @ 1% - 18,5 km/h, 189 snittpuls 

Ja, den första intervallen var förhållandevis komfortabel, förutom den sista minuten. Sedan blev det riktigt jobbigt! På den andra intervallen så tänkte jag redan halvvägs att jag skulle dela upp den på hälften, eller 3 + 2 minuter, men med lite övertalning tog jag mig igenom den och belönade mig själv med lite längre vila till den tredje. Även på intervall tre så var jag sjukt sugen på att dela upp även den då jag var sjukt trött redan halvvägs, men åter så lyckades jag hålla mig kvar i fem minuter. På den sista intervallen så hade jag redan innan ställt in mig på att det inte skulle gå att klara den utan att dela upp den och jag slet som ett djur redan efter 45-60 sekunder. Halvvägs in i den sista så var jag så oerhört stum och trött att jag tänkte: 30 sekunder till, sen kör jag en avslutande två minuter lång intervall. Därefter tänkte jag så två gånger till och vips så var det ”bara” en minut kvar. Otroligt nog så var den sista minuten minst ansträngande i denna intervall. 

Efter den fjärde och sista intervallen så var jag helt färdig. Jag vet att jag ofta överdriver saker, men idag så var det till 100% sanning den första gången någonsin som jag kände att jag höll på spy efter intervallerna, kräkan var upp i halsen och vände. Mysigt!

Tänk vad lite vila, samt ett löpband kan göra med pulsen, orken och benen! Jag sprang i mina Hoka Napali  en mycket bra sko. 

Idag var det första gången som jag använde sportprofilen ”Löpning på löpband” på klockan. Den ska känna av via armen hur fort och långt jag springer. Det funkade väl skapligt, det är ju svårt för den att veta om det är uppför eller inte, så jag antar att det funkar bättre ju flackare lutning man har. 

Lite bitter

Tjena!

Idag är jag lite less och bitter. Det är friluftsdag för skolan idag och från början var tanken att jag som vanligt skulle vara med min elev och åka slalom i Romme med resten av klassen. Men precis innan sportlovet så hade någon kommit på att det var smartare om jag hängde med en helt annan klass upp till Gyllbergen på längdskidor istället. Utan att ens fråga mig om det. Så trots att jag mailade rektorn och sa att jag inte alls ville vara där på längdskidorna så blev jag ändå tvungen till det. Ganska less över det beslutet kan jag lova. Jag har aldrig annars gnällt på själva jobbet, men nu blev jag faktiskt besviken. Typiskt att jag ska bli ”straffad” bara för att jag håller på med längdskidor. Det är ju ett väldigt vanligt missförstånd att folk tror att längdskidor är det bästa jag vet, bara för att jag tävlar i det.. 

Så nu ska jag väl strax bege mig upp till Gyllbergen för att vara skidlärare hela dagen i kylan. Som ni ser på bilden ovan så har jag även installerat ett handledsskydd på min högra handled. Värken i den har eskalerat sedan Vasaloppet, nu är den väldigt öm så fort jag rör den och jag har även fått senknarr.. Så egentligen borde jag inte ens åka längdskidor idag, men det känns som en dålig bortförklaring om jag skulle komma dragandes med den nu.. 

Tanken med denna dags träning var att köra ett väldigt kort skierg-pass. Men jag törs inte för handleden, så det kan eventuellt bli löpband eller vila. 

Vasaloppsbakis?!

Hittade denna bild på mig på "Visma Ski Classics facebooksida". Bilden är från passeringen i Hökberg med 19 kilometer kvar i söndagens Vasalopp, jag tror ni kan se hur jävla färdig jag är. Ni kan bespara mig lustiga kommentarer om att jag åker skate, det är en kurva och utan spår.

Hej vänner.

Jag myntade begreppet "Vasaloppsbakis" för något år sedan. Det innebär dels att kroppen är totalt ledbruten i dagar, men också att jag brukar vara helt osugen på att träna. I år så är det inte alls farligt faktiskt. Det enda jag kände igår var en lätt träningsvärk i magen, en väldigt öm höger handled/underarm och något rosslig i bröstet (brukar nästan alltid bli det efter just Vasaloppet). Annars var jag både pigg, fräsch och inte det minsta hungrig eller energi-tom. Dessutom har jag redan börjat fundera på träning i veckan och kommande tävlingar. Det beror väl på att jag åkte så sakta i söndags kanske, det slet liksom inte. Tanken är dock att jag kör lite efter känsla, vilar även idag och sen inte kör för hårt resten av veckan. Måste försöka få till ett klassiskt intervallpass också, då jag nästa helg ska köra "En riktig femmil" i Sörskog, jag har inte kört klassiska intervaller på säkert 3-4 år, kan bli spännande.. 

Under gårdagen så var vi på dagis några timmar jag och Alfons. Det är kul att se hur han interagerar med andra barn och hur han utvecklas. Tiden går ju väldigt fort, som bekant. Efter en lunch för Alfons på dagiset så åkte vi hem och stack direkt ut på en promenad så att Alfons fick sova, samt så att jag fick gå en tio kilometer lång promenad för att bränna bort lite överflöd. Jag åt sex kokta ägg till frukost, svart kaffe till lunch och sedan måndagstacos™ till middag, inte alltför mycket med tanke på fem timmar tävling dagen innan, men jag var inte hungrig helt enkelt. Förutom promenad och handling så passade vi också på att skotta av gården. Det ska ju komma en del snö nu under kommande veckor enligt prognoserna, jäkla knepigt väder alltså. Förra veckan var det rejält vårväder med närmare tio plusgrader och nu är det åter vinter. Bara att gilla läget.

Idag väntar det några timmar på dagiset igen, skoj! Förutom det så är det väl en ganska lik dag som igår, alltså: promenad, handling och snöskottning. Ska även passa på att mysa lite i soffan med Alfons och kolla på tecknad film. 

Några bilder på lillgrabben för den som är intresserad:

Undrar om jag eller Alfons är mest stolt?

Alfons gillar sin nya pall, han gillar även att borsta tänderna.

Kul med snö.

Ansys simulering

Troligen har dessa Fischer-skidor gått igenom produktsimulationer inan de kommit ut till kund. Vad det är? Läs under.

Hej kära bloggvänner!

Jag tänkte skriva ett litet inlägg om ett företag som heter EDR Medeso och dom sysslar med något så coolt som Ansys simulering, det är produktsimulationer. Alltså ett företag som får exempelvis ritningar till någon produkt, det kan vara allt ifrån bilar, chassin, skidor, fastigheter, eller nästan vad som helst. Dom tar då fram en simulation med hjälp av ritningarna och på så vis får dom reda på ifall produkten håller i verkligheten. Väldigt smart kan jag tycka och jag har aldrig tidigare tänkt på att det går till såhär. Jag har tänkt att företaget gör ritningar och direkt därefter tillverkas "prylen". Såhär när jag nu blivit lite mer insatt så inser jag ju hur viktigt detta är för i princip all tillverkning.

Dom sysslar även med BIM. Det handlar om att tillverka och använda sig av digitala modeller  av  byggnadsverk i byggandet av vårt samhälle. Dess modeller som är digitala kallas för "Byggnadsinformationsmodeller" och arbetssättet kallas  för Byggnadsinformationsmodellering. Båda begreppen förkortas till: BIM. 

Mitt Vasalopp 2019

Jag är inte bara ful och en bedrövlig skidåkare, jag är fet också.

Jag hade en väldigt fin support hemma på Vasaloppet och när det var som tyngst så tänkte jag mycket på dom. Kanske det som gjorde att jag tog mig framåt och sedan i mål.

Dagen innan loppet så var jag inte speciellt nervös faktiskt, det brukar jag vanligtvis vara, så det var faktiskt ganska skönt att slippa vara det. Enda gången det märktes att jag var lite nervös var när jag skulle sova de sista fyra nätterna inför loppet och hade galet hög puls, samt sjukt svårt att somna. Förutom det så hade jag väl inte den bästa uppladdningen med en magsjuka och en rejäl vägg på Bessemmerloppet två veckor innan. Därefter en förkylning som förstörde lite av uppladdningen. Visst, jag kanske blev lite pigg i musklerna av lite extra vila, men helst hade jag ju velat följa träningsplanen. Svårt att göra något åt det nu dock.

På morgonen in mot loppet så stegrade nervositeten i takt med att starten närmade sig. Vi hade två alternativ på skidor som vi testade, båda gick snarlikt, så jag valde alternativet med Maplus Med-pulver  vilket passade prognosen bättre. 

Loppet då

Jag fick för första gången en bra backe och en backe där jag avslappnat kunde gå med täten upp på uppskattningsvis en plats kring 40-50. Väl uppe på myrarna så hade jag bestämt mig för att ligga längre fram om jag hade möjlighet till det och det hade jag. Låg ganska långt fram och faktiskt först en gång efter cirka 7-8 kilometer, men såklart fick det inte synas i TV-sändningen. Därefter kändes det billigt och kontrollerat för mig att ligga skapligt högt upp i klungan. Här hade jag förhoppning om ett bra lopp. In mot kontrollen i Mångsbodarna så blev jag dock lite för feg och passiv, vilket resulterade i att jag tappade många onödiga placeringar när folk kom från alla håll, det tappet fortsatte ned mot Tennäng och sedan var täten ett minne blott, klantskalle. 

Redan i Tennäng efter cirka 30 kilometer hade jag en första krampkänning i triceps + mage och i backarna upp emot Risberg fick jag slita, trots att det gick väldigt lugnt och att jag fastnat långt bak i klungan. Här började jag förstå att det skulle bli bra mycket mer slitsamt än vad jag först trott. 

Efter kontrollen i Risberg så öppnade det upp sig lite och jag hamnade i en ganska bra jagande klunga med bland annat Bob Impola och Oskar Niord. Men jag märkte att jag fick slita rejält för att gå med i rygg, framförallt på platten och utför. Medan det gick bättre uppför. Visst var jag ganska trött, men skidorna började gå sämre också, trist nog och troligen på grund av fel skidpar. Här har jag och min bror egentligen bara oss själva att skylla då vi är alldeles för dåliga på att testa ut skidor. Vi har säkert närmare 50 skidpar hemma, men på grund av dåligt testande så har vi för dålig koll. 

Jag lyckades trots allt gå med klungan som åkte ganska fort igenom kontrollen i Evertsberg och även utför ner mot vägundergången i Vasslan där det är väldigt lättåkt. Trots att jag ständigt tappade retfulla metrar utför mot alla jag åkte med, trots att jag låg i suget. Så den egentligen ganska sköna biten mellan Evertsberg och Vasslan blev allt annat än återhämtande. Därefter bär det av uppåt i tre etapper som avslutas med Lundbäcksbackarna och sedan ytterligare en backe innan kontrollen i Oxberg. Här får jag ändå säga att jag förhållandevis lätt gick med den slutliga 39:an Oskar Niord och 56:an Michael Boberg uppför dessa backar. Men så fort det blev utför och flackt så fick jag slita som ett as. 

In mot Gopshus med 25 kilometer kvar så går snöret till klungan och jag får höra att jag endast är 3-4 minuter bakom täten. Jag krigar på fortsatt och tar mig vidare mot Hökberg och genom kontrollen där. Här är enda gången på hela loppet som jag hör en placering och det är när en åkare framför mig passerar som åkare nummer 68:a. Jag får släppa fler åkare och sliter verkligen järnet. På rakorna efter Hökberg med cirka 17 kilometer kvar så ”dör” jag rejält, här trodde jag faktiskt inte att jag skulle ta mig i mål. Varenda meter härifrån och in var ren & skär plåga, utan att överdriva det minsta. 

Precis innan Eldris så kommer Erik ”superhurtbullen” Wickström och Britta Norgren (första Vasaloppet med tjejdäng, kul) ikapp mig. Jag är så trött att jag inte vet vad jag heter här och jag håller nästan på att börja gråta resten av vägen in i mål. Både Erik och Britta, samt alla andra åkare som passerar mig de sista 15 kilometrarna är som om vi hade mötts, det var inte direkt feststämning där. Genom kontrollen i Eldris berättar dom att vi är 10 minuter efter täten, i mål blev det just under 17, snabb kille.. Jag får ändå klappa mig på axeln att jag slet hela vägen in i mål, även om jag med nöd och näppe tog mig uppför de sista backarna från Eldris och in. Jag har aldrig åkt ett jobbigare skidlopp och jag hoppas verkligen att jag slipper göra det igen också!

Från Hökberg där enda gången jag fick höra vad jag ungefär låg och in i mål så fokuserade jag på att klara topp-100. Det tyckte jag där och då var ett bra mål och något jag skulle vara nöjd med. Speciellt med tanke på hur jävla trött jag var, samt hur jag slet med skidorna. 

Nu efteråt är jag faktiskt jävligt missnöjd. Jag ville mer och jag vet att jag kan. Men samtidigt är det så sjukt jävla tråkigt att aldrig få till ett bra Vasalopp. Det gör såklart att jag tvivlar på mig själv, speciellt nu när det egentligen inte känts bra på ett enda lopp i vinter. Eller jo, på de korta traditionella har det känts bra, men inte på något långlopp. Jag vet inte riktigt vad jag ska ändra på heller. Tycker jag tränar helt okej och gör så mycket jag kan rätt, ändå går det (nästan) bara dåligt. Jag offrar ju inte en massa i livet och tränar väldigt hårt för att bli 83:a i Vasaloppet. Men jag klarade ändå delvis av mitt mål att kämpa hela vägen in i mål, utan att tappa humöret, det var ju bra. 

Inför nästa säsong så kan jag redan nu säga att jag kommer köra vidare med skidor och långlopp. Men som det känns just nu så är jag inte så sugen på att börja träna mycket rullskidor direkt, utan mer sugen på att springa. Kanske gör det inte så mycket, kanske gör det det. Men jag tror det lär visa sig och det kan även ändra sig. En annan tanke är att träna en dag mindre i veckan, så jag får två vilodagar och mer tid med familjen. Så tanken är att försöka förfina träningsmetoderna än mer, jag tror innerst inne att det går att prestera ändå, även om jag också tvivlar på min förmåga när jag åker så jävla rövigt som årets Vasalopp. Men jag ska försöka analysera mina styrkor och svagheter, även fundera ut vad jag ska lägga vikt vid för att kunna prestera så bra jag kan på långlopp. 

Det roligaste med hela Vasaloppet var dels början som kändes bra. Men även allt småsnack med kingar som: Andreas Nygaard, Anders Aukland, Joar Thele, Magnus Vesterheim, Øysten Pettersen, Ilya ”Kjell Nordström” Chernusov, Anton Karlsson, Emil Persson, Oskar Kardin, Andreas Holmberg, Simen Østensen, med flera. Kul att dom flesta av dessa vet vem jag är i all fall, även om dom säkert skrattar bakom min rygg över hur kass jag är!

Nu får jag deppa några dagar och även ta ett antal vilodagar, för att sedan försöka samla ihop resterna av mig själv och kanske köra någon mer tävling innan vintern är slut. 

Raden av placeringar i Vasaloppet är nu:

2010 - 63:a, + 15,24 (efter segraren)

2011 - 78:a, + 23,46

2012 - 86:a (3,58,51, min bästa tid), + 20,10

2013 - 74:a, + 22,04

2014 - 92:a, + 7,27

2015 - 48:a, + 30,04

2016 - 73:a, + 8,55

2017 - 104:a, + 22,20

2018 - DNS

2019 - 83:a, + 16,54

Två lopp kvar att bli topp-100 för att få ihop tio stycken!

83:a Vasaloppet 2019. Ändå okej. Helt slut sista halvan.

Ja ja. Orkar inte skriva så mycket. Det kändes bra i början i alla fall och jag fick ligga i spets en kort stund, det har jag aldrig gjort förr. Kroppen började kännas dålig med kramp redan i Tennäng, därefter gick det arr kriga på bra fram till strax efter Oxberg, sedan kändes det i alla fall som att jag sjönk som en sten genom fältet. Så med tanke på allt det så är jag ganska nöjd med hur det gick ändå! Det var det värsta loppet jag någonsin gjort och jag har nog aldrig varit så trött. 

Skidtest - 45 min stak - 3’ + 4x20”

Hej där ute i stugorna. 

Det vi har gjort idag var att testa våra tänkta skidor inför imorgon. Vi kommer valla upp två olika alternativ, alla paren är stakskidor. Idag var det hårt, soligt och riktigt fint. Dock så ska det komma in ett snöväder satan inatt, det blir spännande. För mig spelar det ingen roll vad det blir för väder. Enda lilla tråkiga med ett snöfall är att det kan bli en rejäl klunga med massa slashasar som hänger med, kanske även jag själv?! Som längst har jag hängt med förstaklungan till Lundbäcks-backarna med lite drygt 30 kilometer kvar,  där väggade jag rejält, det var 2014 och jag kom 92:a, typ 7-8 minuter efter segraren. 

Efter skidtestet mellan Evertsberg och Oxberg så åkte vi upp till kontrollen i Mångsbodarna, där vi åkte ett skidpass. Från kontrollen i Mångsbodarna så åkte vi baklänges i 25 minuter, sedan vände vi och åkte tillbaka mot Mångsbodarna. På hemvägen så körde vi ett 3 minuter långt tröskeldrag och därefter 4 stycken 20 sekunder långa intervaller på cirka 95-98% av max, med 40 sekunder vila emellan. 

Totalt fick vi ihop 43 minuter, 13,6 kilometer och 70 höjdmeter. Lättfört och fint!

En timme skate med några impulser + Alfons 1,5 år idag

Jag glömde ju det allra viktigaste tidigare idag: Alfons ”fyller” 1,5 år idag, stort grattis! Han mätte in på 85,5 centimeter lång, vilken bjässe. 

Nu har jag kommit upp till Mora och Oxberg just. Det ser fint ut med en plusgrad, sol och klart väder. Men prognosen skvallrar om snöfall, spännande! 

Dagens träning blev en tur i Bergebo. Jag körde skate först i 50 minuter, därefter blev det följande:

- 4 impulser stakning uppför á 15 stavtag

- 2 impulser stakning på platten á 25 stavtag

Hela passet blev en timme långt (16,1 km och 285 höjdmeter), det var skönt att få lite luft bara i det härliga vädret och ganska snabba föret. Under passet så drack jag sportdryck, för att ladda upp med lite extra kolhydrater. 

Imorgon väntar lite skidtester och sen ett kortare pass skidor. 

Idag åker jag norrut

En på bilden ovan är lyckligt ovetande om hela det spektakel som utspelar sig några mil norrut kallandes Vasaloppetveckan. Den andra sov som en jävla sparris inatt, låg och vände sig i funderingar. Jag gick igenom bansträckningen i huvudet så gott jag kunde. Stora delar känner jag ju till och det är faktiskt ganska skönt att göra det. 

Igår så packade jag klart det mesta inför resan mot Mora idag. Skönt att vara klar. Hade ni sett mig igår, eller idag för den delen så hade ni nog trott jag vore mer sinnesförvirrad än jag är. 

På dagens agenda står det en liten promenad nu med familjen. Sedan åker hela gänget till Bergebo, där ska jag bara åka en timme lugnt skate. Därefter bär det av hemåt för lunch och så väntar ju som tidigare nämnt resa uppåt. Det blir bra det, även om det kommer kännas tomt utan familjen!