Rullskid- och grillevent

Igår eftermiddag, efter träning och en nio kilometer lång promenad så kom Simon och hans tjej Amanda till oss. Tjejerna hade bestämt att dom skulle åka rullskidor tillsammans och att vi två skulle sköta grillningen. Nya tider och könsroller nu ni vet. Det mest roliga med hela spektaklet var när dom två rullskidåkarna började snacka ner sina egna förmågor, exakt såsom vi tävlingsåkare brukar göra inför intervallpass och tävlingar. Undrar om dom blivit påverkade av oss att göra så, eller om man helt enkelt bara fungerar så?!

Inatt var det en jobbig natt med Alfons, fem timmars sömn och ett nästan ständigt gnäll från hans sida. Gick upp kring klockan sju och först nu efter nio har jag börjat vakna till liv. Kämpa. 

Amanda har träning nu först och sedan är det dags för mig. Simon och Adam ska möta upp mig, så även idag får jag sällskap, drömmen!

3,30 stakning

Andra av sex stakpass avklarade för veckan och jag var redan märkbart sliten, troligen sedan gårdagens intervaller. Känslan igår var bra och idag var den ändå okej, trött i musklerna, men absolut inte som förra veckans debacel. Idag blev det ett väldigt lugnt pass runt om i Borlänge, jag stakade på mina nya Elpex med fyror bak och treor fram, med mig hade jag Adam Larsson som skejtade på Marwe 6:or. Jag var ute i 3,30 och kom 53 kilometer. Sjukt ändå att jag tycker det är jobbigt, förra året slog ju fyratimmarspassen som spön i backen och dom kändes som tvåtimmarspass känns nu. Tur att jag har lite tid på mig att träna till vintern. 

Planen för resten av veckan är två ytterligare lugna pass och två intervallpass. Ett av dessa blir ett längre tröskeldrag på 3:or och det andra blir nog i en backe i Skräddarbacken på förhoppningsvis tyngre rull. 

Spännande att se hur kroppen reagerar på endast stakpass! Tidigare somrar så har jag ju kört stakning varannan dag ungefär. Så detta kommer nog kännas på!! 

Nu har jag just ätit en omelett till lunch, ska strax bege mig ut på en promenad med barnvagnen och Alfons. Härliga tider! Jag brukar lyssna på ljudbok när jag är ute på mina promenader, ibland har jag svårt att fokusera på historien, det blir lätt att jag börjar fundera på saker och glömmer bort att lysssna. Jag är på en spännande serie av Jussi Adler Olsen om Avdelning Q, den kan jag rekommendera! Stefan Sauk som är uppläsare är riktigt bra!

Än är det inte över!

Dagens crew

Det enda negativa med dagens träningspass var att jag fick ta ut den nytvättade Benzen för att åka till residensstaden Falun. Förutom det så var det bara positivt. Jag ska inte sticka under stol med att jag var nervös inför passet, nervös att behöva släppa killarna på intervallerna. Såsom känslan varit de senaste dagarna så hade jag inte kunnat hänga med speciellt bra, men den känslan var som bortblåst och tillbaka var den jag saknat så: ”normaldåligt”! Sjukt skönt. Tänk vad lite sömn kan göra!!

Jag och Adam mötte Simon i Falun och värmde upp bort till Källviken där vi startade dagens jobbigheter. Som vanligt var tanken innan att ”det nog inte blir så jobbigt”, men det blev det och det var sjukt skönt att kunna köra mig trött utan något riktigt stopp i musklerna! Jag kanske inte är slut som idrottare än alltså. 

Såhär var dagens upplägg:

- 8 minuter A3, 155 snittpuls, 24,4 km/h snittfart

- 8 minuter 30”-30”, 169 snittpuls, 18,3 km/h snittfart

- 8 minuter A3, 169 snittpuls, 24,2 km/h snittfart

- 8 minuter 20”-20”, 170 snittpuls, 17,5 km/h snittfart

- 8 minuter A3, 176 snittpuls, 19,8 km/h snittfart, 50 höjdmeter, 0 fallmeter

- 8 minuter 15”-15”, 174 snittpuls, 20,3 km/h snittfart

Snittfarten på de kortare intervallerna är med vilan (där vi nästan stod still) inräknad. Fina tider, fin puls och bra hastighet (för att inte vara stockholmare eller skåning). Jag åkte på mina Elpex med 4:or fram och 3:or bak  Simon hade 4:or bak och 3:or fram och Adam hade 3:or runt om. Mina och Adams gick hyfsat lika och Simons gick tyngre. Vi hängde ihop hela tiden, Adam och jag stod för det mesta av dragjobbet. Simon menade att han fick gå på rött, men det kan han bara säga också, den luringen... 

Fem stakpass kvar denna vecka! 

Nu ska vi hålla på Sverige, hela lande

Ska till Falun

Alfons gillade verkligen blodpudding, han åt cirka två skivor till middag igår! Han gillar även att äta med hela ansiktet och överkroppen. Efter att vi lagt honom igår så kollade vi på TV, när han sovit i cirka en halvtimme så hör vi hur det smäller i sovrummet och springer in dit för att se Alfons liggande på golvet. Stackaren hade krupit över kanten, kanske i sömnen. Han verkar inte ha gjort illa sig som tur är, han blev mest rädd. 

Denna natten var min tur att sova med Alfons, det blev några uppvaknanden, men jag fick ihop drygt sju timmars sömn åtminstone och det är fullt dugligt!

Idag så börjar Amanda först på eftermiddagen, så jag fick grönt ljus att dra till Falun för att köra stakintervaller med Simon Andersson och Adam Larsson. Det kan ju bli spännande! Bra för min stakplan denna vecka är det dock. 

Hörs senare!

Träningstankar och annat

Mysigt med lera! 

Foto: Kent Olsson Foto

Ny vecka kära vänner. 

Måndag och Amanda jobbar. Jag och Alfons ska umgås hela dagen, det blir inte en lugn stund. Inatt sov jag ensam och fick ihop 7,5 timmars sömn, börjar känna mig lite piggare. Att inte få sova är väl i det närmsta en form av tortyr. Men med detta schema om varannan natts sovande med Alfons så tror jag att det blir bättre och dessutom så tror jag att han kommer börja sova lite bättre så fort tänderna kommit ut. 

Jag ska vila idag, det behövs, måste bli pigg. Dagen till ära så fastar jag fram till middag, för er som tror att det är dåligt så får ni gärna tro på det, jag tror inte det i alla fall. Det är inte lång tid i människans historia som vi har kunnat äta under fasta tider på dygnet, vi har stora lager att ta av även under en längre tids fastande. Nog om det. 

Tanken med denna vecka och nästa är att köra det som ett 14 dagar långt träningsblock, där jag denna vecka kommer köra 5-6 träningspass, endast stakning och kanske med lite olika rull. Ska försöka bena ut planen under dagen. Planen är att få till 2-3 lite hårdare pass, kanske två intervallpass och ett med lite längre fart i långloppsintensitet. Därefter så kommer jag nästa vecka att köra ett fartpass och sedan två styrkepass. Funkar detta bra så kommer jag på vecka tre starta ett nytt sådant här block. Testa lite nya idéer och köra riktigt slut på stakmusklerna under en begränsad period. För det är ju såhär med träning att du blir bra på det du tränar och då gäller det ju att träna på det du vill bli bra på. Sen så måste du ju utmana dig själv och köra hårt ibland för att kunna utvecklas. Egentligen spelar det nog ingen roll hur intervallerna ser ut, vilan emellan och så vidare. Det viktiga är nog att man verkligen kör sig trött. Att kunna köra sig trött har ju varit svårt för mig den senaste tiden, men jag väljer fortsatt att tro att det är på grund av bristande sömn. Jag är jäkligt känslig när det kommer till bristande sömn, 1-2 nätter går väl okej, men blir det 3-4 i rad då funkar inte jag som jag ska. 

Jag har en till liten "skada" som uppkom under loppet i lördags. Det sved så jävligt på vaden när jag gick i mål, men jag fattade inte varför och såg inte heller något sår. Men senare på kvällen och under gårdagen så blev det ett rejält (nåväl) varande sår. Jag kom till slut fram till vad det berodde på. Under ett av de avslutande hindren så skulle vi ta oss över ett dike med vatten, över diket så var det tjocka "gymnastiksalsrep" uppspända, man skulle hänga med armar och ben som en liten apa och dra sig över, med ryggen nedåt. Jag korsade benen över repet så att hälsenan/vaden på högerbenet låg emot repet och drog mig sedan med armarna över, här är resultatet:

Ett rejält brännsår som svider satan. Har baddat in det med lite sårsprit nu och om några dagar känns det nog bättre igen.

Nu ska jag och Alfons ut och carpe diema!

Långjanne med grabbarna!

God söndagskväll kära läsare!

Idag blev det en invigning av min nya cykel, den var bra måste jag säga, desto mindre bra var mina ben och givetvis vindarna. Skönt då att det blev ett lugnt pass runt om nejderna här i södra Dalarna. Vi mötte upp Simon på vägen mot Falun och drog sedan av följande vända: Hosjö - Vika - Strand - Stora Skedvi - Bispberg - Säter - Gustafs - Torsång - Aspeboda. En nätt liten tur på totalt 125 kilometer och 4,30 timmar. Inga pangben och ingen hets, en skönt tur alltså. Trevligt gäng var det också. I Säter så drog vi ner till Säterdalen där vi inmundigade en fin smörgås med hästkorv. Inte nog med det så drack jag också en näst intill kalorifri sportdryck, det finns ingen hejd på galenskaperna!

Imorgon ska jag vila igen och hoppas på att kunna ladda upp batterierna till en ny träningsvecka med förhoppningsvis bättre känsla än denna. Skrapade ihop lite dryg 16 timmar åtminstone, men jag gör nog hellre 10-12 timmar med bra känsla, det kommer!

Bilder:

Dags att inviga cykeln!

Två bilder tagna av speakern och min kompis Adam Johansson, från gårdagens tävling. Den ena efter målgång och den andra strax före start.

Nu ska jag förbereda mig för att cykla med Adam och Simon. Ser ut att bli fint väder och det ska bli kul att få cykla på min nya cykel för första gången. 

Lyckades få 5,50 timmars sömn inatt, Alfons var ganska lugn faktiskt, så när jag väl lyckats somna efter klockan 00 så sov jag skapligt åtminstone. 

Jag var lite försiktig på vissa hinder igår för att jag var lite rädd att göra illa axeln igen. Även om jag inte känner det minsta i den så sitter det kvar lite spärrar i sådana situationer där kag möjligen skulle kunna få den ur led. Den värsta ”skadan” igår blev istället när jag i skogen i början av loppet råkade snärta mig själv med en grankvist så att jag fick barret rakt in i mitt öppna öga. Kändes inte så mycket då, men det har börjat göra lite ont nu:

Tuff dag på Tough race

Fyndig rubrik va?!

Lyckades inte förbättra min svit i detta loppet, hamnade någonstans mellan åtta och tolv i mål. Katastrof. Men samtidigt, kroppen svarar inte som jag vill, så det är inte så mycket att hoppas på då. Det är dock ett riktigt trevligt arrangemang detta Tough Race Sweden, rolig bana, folkfest och en riktig utmaning.

Jag tog mina Elpex med fyror fram och treor bak, till evenemanget och även hem (36 + 38 minuter stakning, 17,0 och 16,4 km/h i snittfart). Kändes rätt bra på dessa idag åtminstone. På uppvärmningen så kände jag att jag inte var speciellt taggad för att springa fort, fanns liksom inte speciellt mycket ork rent muskulärt. Joggade lite, körde några ruscher, samt 90 sekunder i tävlingsfart. 

Kom iväg bra i starten, men redan vid de första hindren (låga väggar) tappade jag en del, lyckades plocka igen och de första två kilometrarna är i princip bara löpning på en äng. Därefter springer man upp- och nedför ett berg, mestadels obanat bland stock och sten. Innan berget så var jag högst tio sekunder bakom ledaren på plats fyra, sedan började tappet. Kände mig stel och gubbig i löpningen i skogen och undrade först varför, sedan gick det upp för mig att mina löppass detta år i princip bestått av löpning på asfalt och löpband. Inget att skylla på såklart, men jag kände mig mer stapplig än vanligt. 

Mellan kilometer 4 ungefär och målet efter 8,5 ligger de flesta hindren. Jag var väldigt långsam i dessa och nästan lika långsam däremellan. Fanns helt enkelt ingen kraft i benen, vaderna började värka och jag fick krampkänning(!) i låren. Ridå. Den dåliga känslan höll i sig till cirka 1,5-2 kilometer från mål, då var det nämligen en simning på uppskattningsvis 200 meter, av någon anledning så började jag få tillbaka lite krafter där och tyckte att jag fick upp farten en aning både över hinder och i löpningen. Det var faktiskt rätt positivt!! Något annat positivt var att hela familjen hade cyklat dit och hejade på mig, Amanda sprang med och peppade mig till och med. Jag klarade också alla hinder utan att behöva göra om, det var ju också positivt. Bästa stunden är sedan efteråt när vi minglar omkring på tävlingsplatsen och idag åt vi även medhavd mat, mysigt!

Givetvis var jag missnöjd efter målgång.Tråkigt att tävla och inte "kunna ta i", vara hämmad av trötthet och trötta muskler. Men samtidigt, vad ska man göra? Gnälla, eller acceptera läget. Jag tror mig veta vad det beror på: dålig sömn den senaste tiden. Förhoppningsvis börjar Alfons sova bättre igen snart och förhoppningsvis så blir vår sömn bättre av att vi sover varannan natt med honom. Jag får väl ha den tron i alla fall. 

Jag kommer successivt träna mindre timmar och mer kvalitativ träning, det tror jag blir bra på sikt. Och kan jag inte bli snabb igen så ska jag åtminstone vara smal, så jag håller i det med sockerförbud och promenader med barnvagnen. Fick ihop 8,5 kilometer på kvällskvisten, det bränner ju lite av mitt överflödsfett vill jag tro!

Imorgon är tanken att cykla en långpanna med Adam Larsson och Simon Andersson, det ser jag fram emot, första turen med nya cykeln! Det är dock min natt att ta Alfons, håll tummarna.

Siffror från mitt race:

52,22 minuter

8,50 kilometer

176 snittpuls

185 maxpuls 

Bilder som Amanda tagit:

Tough Race Sweden idag

Bilderna är från första gången jag sprang tävlingen, 2015, då kom jag fyra, året efter blev jag sexa och förra året hade jag ont i hälsenan så jag deltog ej. Ingen bra svit, men vi får försöka bryta den idag! 

Igår gjorde vi upp ett schema för sovning, Amandas & min träning och i stort för den kommande tiden. Det är ju tufft för oss alla med en skrikande bebis på nätterna. Hoppas det gör saken bättre. Jag fick i alla fall sova inatt då jag sov ensam i Alfons rum, känner mig piggare idag, helt klart. Sen kommer det ju vänta tider framöver där jag helt enkelt inte kommer kunna träna de mängder jag gjort tidigare, men det har ju varit en del i min mer långtgående plan, att succesivt träna lite mindre timmar, till fördel för hårdare pass. Det är ju dels det jag tror jag behöver och det som funkar bäst i livspusslet för oss. Nu i sommar när jag är ledig funkar det väl att träna lite mer, men sen i höst när jag börjar jobba igen så kommer det att bli tuffare, men det får vi ta då. 

Hinderbana idag alltså. Det brukar vara rätt roligt med dessa lopp, även om min hinderteknik är nära på noll. Min taktik i alla lopp jag sprungit har alltid varit att springa så fort jag kan mellan hindren och sedan ta hindren lugnt & försiktigt för att klara av dom på ett bra sätt och att få lite ”vila” i dessa passager. Tanken är att göra detsamma idag. Jag har ju liksom aldrig tränar på något sådant och är inte speciellt sugen på stt göra det heller, även om jag tycker loppen är roliga. Det finns ju ett gäng som är rätt duktiga på att både springa och ta hindren, dom brukar vara svårslagna. Jag kommer tävla i mina Icebug Acceleritas 6. Klockan 11,30 startar vi i elitgruppen, min tanke är stt ta rullskidorna dit till Dalsjö och hem (10-11 km enkel väg).

Hörs senare!

Seg som sirap - slut som artist

Jag brukar vara duktig på att jobba med mentala bilder, inställning och fokusera på saker. Nu har jag fått två nygamla egna valda sanningar:

1. Jag kan inte sova.

2. Jag är värdelös på mitt idrottande och kommer aldrig kunna springa/åka fort igen. 

Dessa två saker går nu runt som två mantran i mitt medvetande och jag jobbar in dom allt djupare och djupare i mitt huvud. Mitt huvud som jag är duktig på att övertyga att jag har rätt, när det kommer till negativa saker.. 

När jag tog mig ut strax före lunchtid idag så hade jag hållit på en stund med att försöka tvinga ut mig själv på träning. Det var inte lätt idag. Tanken först var att snurra i Skräddarbacken, men jag hade noll motivation till det. Istället så tog jag mina nya rullskidor med fyror bak & treor fram och stakade till Lennheden. Som vanligt blåste det stormvindar runt/mot mig och jag hade stora problem med att hålla hjulen snurrande. Musklerna känns så kraftlösa nu att jag nästan misstänker att jag har fått någon sjukdom, utan att överdriva känslan. Förhoppningsvis är det bara sömnbristen, men vi vet ju att jag inte kan sova också.. 

Jag var ute i 2,15 i alla fall, efter cirka 1,30 så körde jag tio minuter 10”-20” för att försöka väcka kroppen lite. Jag tog mig igenom det åtminstone och lyckades skrämma upp pulsen i 163. Faktiskt så kändes det inte bedrövligt just då, bara normaldåligt. Fan vad jag saknar min vanliga ständiga halvdåliga känsla när jag tränar. Det kommer jag aldrig uppleva igen. 

Nu står jag inför ständiga funderingar hur jag ska göra för att komma tillbaka i gängorna och såklart hur jag ska träna resten av sommaren. Jag vilade ju igår, tränade 2,15 idag och imorgon ska jag springa något hinderlopp. Inte mycket träning där på tre dagar, knappast något som skrämmer mina konkurrenter och som gör att jag kan göra mig själv rättvis på tävlingarna i vinter. 

Men en liten ljusglimt i mörkret är väl att vi känner igen dessa tankar och funderingar. Jag har varit här förr och jag har rest mig upp förr. Och skulle jag inte göra det denna gången så är det väl inte hela världen heller?! Jag har ju min familj och det är väl viktigare än någon jäkla hobby.