För att jag överhuvudtaget skulle orka leva med mig själv resten av denna påsken så tvingade jag ut mig själv vänligt men bestämt på ett klassiskt pass på Lugnet idag. Tydligen räckte det inte bara med att åka lugnt ett tag heller. Då jag märkte tidigt att pulsen var på hugget och jag jag var rätt fräsch muskulärt så åkte jag på i någon form av AII-tempo. Körde på ruggskidor och dessa funkade rätt bra i 30 minuter, sedan hade jag obefintligt fäste, så i varje uppförsbacke så fick jag hopp-spring-saxa fast asen till skidor. Bedrövliga scener utspelade sig, ingen vacker syn när jag kom flaxandes fram. Tungt något så in åt helvete gick det också. Blev dock aldrig på dåligt humör, det var alldeles för skön känsla att få flåsa på lite.
Bestämde mig efter ett helvarv (elljusspåret + blå VC-bana, varva runt hela stadion, cirka åtta kilometer och 40 minuter idag) att jag skulle klara av tre stycken sådana. Så blev utfallet också. 2,04 h tog detta passet, snittpulsen landade på 154, maxpulsen 176, jag kom exakt 25 kilometer och plockade 605 höjdmeter, snittfarten blev respektabla 12,1 km/h. Där fick kroppen så han teg! Stannade aldrig för att dricka heller, utan tog det utför.
Just ja, efter drygt en halvtimme in i passet så dunkade jag in tio impulser också. Nöjd med detta genomförandet och detta passet. Dock så är det inte jättekul att åka skidor nu på Lugnet i detta syltföret som råder. Men allt kan ju inte vara sylt och hallonglass här i livet, det räcker ju att allt annat är det för mig just nu, då kanske man kan genomleva några tungförda skidpass utan att behöva gråta blod!
Inte så rena ruggskidor.