Inför starten av löpracet
Om förmiddagens race var en misär så var detta ännu värre misär. Vi sprang åtta kilometer i Stångtjärn. Starten gick, jag sprang verkligen så fort jag kunde, men alla bara försvann, framåt alltså. Förr i tiden var aldrig min löphastighet den begränsade faktorn på lopp över 1 500 meter, snarare hjärta och lungor. Men dagar som denna när ryggen spökar som fan, då kan jag inte springa fortare än typ 3,30 - 3,50 min/km, sen tar det liksom bara stopp. Benen, höfterna och ryggen liksom stramar ihop sig så mycket att det inte finns någon som helst power.
Under hela loppet idag låg jag kring 165-173 i puls, alltså typ 20 - 25 slag lägre än normalt. Det gick inte att ta i mer, trist. Det här med min rygg går ju lite i cykler, ibland blir det värre och ibland gör det bara ont. Men under den senaste tiden så har det bara blivit värre och värre, bara att nysa är en smärre skräckupplevelse, det hugger som satan i ryggraden. När jag suttit still en sväng och ska resa mig så är det en sådan otrolig smärta som sprider sig i ländryggen.
Jag hade två minuter sämre tid idag jämfört med förra året, då är man fin. Men det är ju ändå skönt att veta att det inte är det fysiska (hjärta, lungor, muskler) som begränsade min framfart, även om det är sjukt jobbigt att inte komma tillrätta med ryggproblemen, trots att jag stretchar nästan varje dag nu.
Snittfarten på loppet blev 3,51 min/km, det var 95 höjdmeter, längden var 7,96 kilometer, min tid blev 30,41 minuter och den som hade fått syn på mig utmed banan hade nog fått sig sitt livs skratt, för det är ingen vacker syn när jag kommer vinglandes.
Nu är det en dag kvar av min fartvecka, trist att sämsta känslan skulle komma idag när det var träningsrace och jag ville mäta mig med dom andra. Men det kan ju inte alltid gå bra, även om jag känner att det hade varit kul ifall det gick bra någon gång åtminstone.
