Naturmannen

Något jag märkt att jag mer och mer uppskattar är att vara i naturen. Lugnet och ron det ger är faktiskt fantastiskt. Idag blev det en sväng till Furudal:

Testa min cykel från Sensa!

I och med mitt samarbete med Sensa, så har jag ju lite åtaganden till dom också. Bland annat så får folk som är intresserade av cyklarna komma hit och känna på den, testa storleken och så vidare. Just det ska jag göra idag då det kommer en kille hit som är lite osäker på om han ska ha en ramstorlek på 53 cm som jag har, eller en på 55 cm. Kul att kunna hjälpa till!

Ser fram emot premiärturen på min Giulia Supremo!

Sportkille(r)n

Ombytt och klar för dagens omgång av min "rehabstyrka" och stretchning. Livet som "arbetslös" och vilande är tufft ibland: det här programmet tar nästan en halvtimme av min värdefulla tid!!

Mötesdagen

Har precis varit iväg på ett möte vad gäller ett jobb. Jag har nu fått en månads anställning på en skola. Det känns skoj att ha lite mer säkert på just jobbfronten. 

Senare idag väntar ett nytt möte med DSA. I övrigt så har jag inte så mycket mer planerat. Får ta dagen som den kommer bara!

Polerat bilen

Har väl polerat upp "blickfångarn"!

King

Väldigt trevlig kväll igår med trevliga vänner! Blir en lugn dag idag!

Pojkhäng

En trevligare dag idag. Först nybliven sambo med Adam Larsson och nu häng hemma hos Jesper Nyström, innan vi drar iväg på middag!

Avslutningsmiddag idag

Godmorgon kamrater. 

Efter gårdagens inlägg så fick jag en del uppmuntrande kommentarer om att det var ett bra sådant, tack för det! Gjorde inte så mycket speciellt igår, tog en promenad till Dala Wärdshus där jag åt lunch, kollade lite film och tvättade bilen. Spännande va? Kanske inte, men nog så skönt och avkopplande!

Har i drygt en veckas tid fortsatt med mitt egenkomponerade "rehabprogram" för ländryggen. För att försöka minska på min svank. Har kört utfallssteg, höftlyft och plankan, samt stretchat höftböjare och framsida lår. Stundtals känns ryggen bättre faktiskt, hoppas att det kommer fungera!  

Idag, eller rättare sagt ikväll så har vi avslutningsmiddag med DSA på rådhuskällaren. Det brukar ju vara en trevlig tillställning. Kul att träffas och umgås med skidåkarvännerna, utan att ha träningskläder på sig. 

Hur sjutton hinner de med allt?

Ibland kan man undra hur elitidrottare på nivån Världselit hinner med allt. Familjen och vännerna behöver se dem i bland, Facebook ska uppdateras precis som den privata bloggen. Man ska hinna äta, för att inte tala om planera sin kost. Till detta kommer alla de där andra sextiotvåtusen sakerna man gör varje dag, utan att knappt tänka på det. Saker som att borsta tänderna och... ja ni vet.

Utöver detta ska man då träna 12 timmar om dagen. Eller nåt. Det är helt fantastiskt att de ens kan hålla sig vakna när det är tävlingsdags.

Men - tydligen så fixar dessa herrar och damer detta alldeles galant. För de är ju inte bara vakna - de placerar sig ju bra i tävlingarna de ställer upp i lite titt som tätt.

Hinner med, förresten. En del gör allt detta och ännu lite till. Som till exempel killen som passar på att bygga hus nu när säsongen inte är så hektisk - det är ju bara VM-år trots allt. Piece of cake. Något måste man ju hitta på för att fördriva tiden, eller?

Nu bygger ju inte Marcus Hellner sitt hus på egen hand. När han kommer hem mellan tävlingarna kan han belåtet konstatera hur bygget framskridit sedan han var hemma i Gällivare förra gången. Men låt gå att han inte själv håller i hammaren, det måste ändå gå åt en hel del timmar och tankearbete för alla beslut som ska tas i samband med bygget.

Marcus Hellner har många järn i elden. Uppe på fjället brukar han ibland på fritiden ägna sig åt att jaga. Och att åka skoter. Tillsammans med sin pappa har han skaffat sig en gammal segelbåt som de båda kryssar omkring i ibland. Fast inte på fjället, då. Han har suttit bakom ett trumset och roat publiken, när han för ett par år sedan invigde Törebodafestivalen. Och om inte minnet sviker mig brukar han plocka fram gitarren i bland för att dra ett Fmaj7 eller två.

Vi har väl alla sett (och hört) duellerna, spurtuppgörelserna och psykningarna mellan honom och Petter Northug. Åtskilliga gånger vid det här laget har de två rivalerna fällt kommentarer riktade till varandra i intervjuer med pressen. Och nu senast kommenterade Petter Marcus låtsastatuering på ryggen, den med texten "Only Gunde can judge me".

Men innerst inne måste nog de båda herrarna vara hyfsat goda vänner, trots allt. De delar inte bara intresset för skidåkning, även utanför spåren mäter de sina krafter mot varandra. Och även här handlar det mycket om att hålla fokus, vara tålmodig och kall.

Som medlemmar av Team Pokerstars har de ibland stött på varandra därute. Vid ett tillfälle tävlade de mot varandra i jetski för att sedan mötas vid pokerbordet.

Marcus pokerkarriär startade som den gjort för så många andra. Som ett tidsfördriv hemma med kompisarna och med träningskollegerna när han var ute och reste. 2010 syntes han för första gången i officiella sammanhang, då han ställde upp i World Series of Poker. Numera har han kontrakt med Pokerstars och reser runt och spelar turneringar så ofta han hinner.

Han spelar för att det är roligt. Han tycker inte att han är tillräckligt vass för att ha chans på de stora pengarna - i varje fall inte ännu. Men nu när han spelar lite mer regelbundet som en medlem i PokerStars Team Norden, hoppas han på att kunna lära sig av gänget i Team Pro.

Ibland ställer Marcus upp i löpartävlingar. 2013 ställde sprang han Dundret Extreme Running, ett riktigt kraftprov över 22km. Han var inte bara först i mål, han hade dessutom slagit tidsrekordet för tävlingen. Damklassen vanns av en tjej som några av er kanske hört talas om tidigare, Charlotte Kalla.

Nu i maj kommer han att ställa upp i loppet Wings for Life, ett lopp där hela anmälningsavgiften går till forskning om ryggmärgsskador. Elit och motionärer springer för de som inte kan .

Nyrakad(!) - sugen på att lägga av - cykling - Sälen - motivation - tankar - ocensuretat

Oj, den gamle försvann och den nya/unga herr Steen kom tillbaka (igen):

Se så fin jag är! Har nog inte sett något sådant här fint sedan sist jag gjorde det(?!). 

Idag är jag åter i Falun, åter i vardagen (hur mycket till vardag man nu kan ha i säsongsavslutningen som avdankad idrottare?) och åter i viloperioden. Skönt ändå. Men faktiskt så fick jag upp ett rejält sug att åka mer skidor sedan Sälentrippen. Jag har ju tidigare skrivit att jag vill fortsätta åka skidor och jag vill fortsätta satsa. Och jag vet att jag brukar få tillbaka suget på att fortsätta träna rätt fort efter avslutad tävlingssäsong. Men efter Kalix-resan, och de miserabla insatserna där uppe så var jag faktiskt orolig på riktigt om jag hade tappat motivationen så pass mycket att jag inte ville komma tillbaka till tävlingsspåren något mer. Just där och då så ville jag aldrig mer se en tävlingsvallad längdskida.

Tidigare år så har jag inte tagit någon viloperiod, jag har direkt kastat mig in i andra träningsformer och trott att det skulle bli vila nog. Alltså rent mentalt. Att gå från längdskidor som jag inte alla gånger älskar, till exempelvis landsvägscykel, som jag faktiskt älskar (iaf nu när jag varje år har nya cyklar från Sensa).  Och rent motivationsmässigt så har det ju fungerat bra, jag har ju varit sugen på att träna bra och målmedvetet, det är ju inget snack om den saken. Kombon mellan de olika träningsformerna har varit optimala för mig, i alla fall rent motivationsmässigt.

Tro på fan att jag då blev orolig första morgonen (och även många "morgnar" därefter) när jag vaknade upp efter ovan nämnda Kalix-resa och kände noll motivation, hunger och intresse för just längdskidåkningen. I alla fall för att tävla. Intresset för längdskidåkningen som idrott kommer aldrig någonsin att växa bort, den har vuxit fast i mig, på gott och ont. Men just det att jag själv inte någonstans var sugen att tävla eller att försöka utvecklas mer. Det var en skrämmande och ovan känsla. Jag gjorde ju ett försök att testa kroppen dagen innan Grönklittsjakten. Gick ju tyvärr inte så bra, dålig känsla till följd av förkylning och ej start blev det den gången. 

När jag packade min trunk till Sälen-vistelsen så var det inte med glädje som jag stoppade ner träningskläderna, och dess attribut. Men jag hade dels lovat Jessica att följa henne, och dessutom så hade jag en förhoppning om att det skulle kunna vara fint väder och okej förhållanden. Och ett löfte är ju ett löfte (klyscha, hej). Jag visste ju också inom mig att fjällen är något jag alltid uppskattat. Miljön där får mig att känna mig hel. 

Just Sälen-trippen vet ni som läser bloggen allt om. Den överträffade mina förväntningar, rejält. Jag blev återigen tagen av det vackra landskapet som Sälen erbjuder (detta är inget köpinlägg från någon sponsor, eller liknande, får tyvärr inte en krona (ännu) för att skryta upp Sälenfjällen). Och det kanske bästa av allt var att jag fann glädjen i längdskidåkningen och träningen igen! Jag verkligen njöt av att åka skidor. Och när jag bitvis gjorde någon helt spontan och oplanerad fartökning, spurt eller körning uppför en backe så hade jag bara bra känslor när mjölksyran började spruta och mitt flås åter började låta som en som gör lite trevligare saker än att åka skidor (fri tolkning..). Det gick ju till och med så pass långt att jag frivilligt avslutade det sista passet med att mata uppför Högfjällets slalombacke. Då är man ju oerhört "snygg i shorts", eller bara dum i huvudet. Hur som helst så var det kul och jag njöt faktiskt varje meter av att plåga mig uppför den cirka nio minuter långa stigningen  (typ 150-160 höjdmeter enligt klockan).

Igår när jag kom hem så kände jag att det ska bli skönt att få återgå till min fortsatta viloperiod. Men jag på tal om känsla så känner jag faktiskt att både det kroppsliga och mentala börjar bygga upp ett sug efter att få träna igen. Och denna gång, eller detta träningsår så är min plan att träna efter en bättre planering. Jag ska också försöka att inte hålla på "jöna" så mycket med orostankar och "tänk om-saker". Jag ska träna det jag tror är bra för mig, lyssna på kroppen, lägga in en vilodag även om det står intervaller på schemat och jag ska försöka hitta tillbaka till "flowet" och tron på mig själv som jag hade när jag var junior och lastade hem JSM-medaljer som om de vore vardagsmat. 

Tycker ändå att jag har hittat en harmoni och ett lugn i vardagen som känns bättre än på länge. Det tycker jag är bra. Något som jag är lite bestört över nu är plantsättningen som inte verkar kunna bli av. Men jag ska dra i andra trådar i det skogsbolaget, fungerar inte det så testar jag andra skogsbolag, skulle inte det gå vägen så har jag lite "få in likvida medel-bekymmer", men det har ju gått bra förr, så det ska nog göra det även denna gång.

Det var mitt bidrag till bloggvärlden denna gången, på återhörande!!