Tjenixen.
Ytterligare en dag passerar, fortfarande seg och trött. Känns inte som att jag har "panget", orken eller "klippet" när jag åker/tränar längre. Det och den här förbannade värken i ryggen + typ hela kroppen gör ju att det mesta blir förbannat trist och jag blir arg, bitter och irriterad för minsta lilla. Vill bara vara i fred, men ändå inte. Svårt att förklara, men jag hoppas hoppas att min egna rehabilitering (äter mycket, stretchar rygg, ben och säte, vilar och försöker tänka positivt) hjälper mig att vända på detta sjunkande skepp till människa och kropp som jag tyvärr är kapten på.
Förr så hade jag inte riktigt motivationen att träna två pass per dag, tränade hellre ett pass och kunde då även äta mycket mindre = mer pang per pass och mer deff. Nu när jag kommit in i det här timjageriet mer så vågar jag inte riktigt släppa på träningen. Styrkepass kan jag knappt heller köra längre då i princip varenda övning gör att jag får dödsont, samt att jag känner mig svag muskulärt. Jag märker ju nu när jag skriver att jag är sliten och bör vila, men så här nära inpå säsong så vill jag ju vara på tårna och offensiv.
Får försöka ha is i magen och tro på mig själv och min förmåga. Men det är ju inte en så liten paradox direkt.