Godmorgon annandag jul. Här kommer återigen en liten självutlämnande text med tankar och annat. Känner mig hemma i att uttrycka mig i detta forum.
2006-2007 så hade jag mitt hittills (dittills?) bästa tränings- och tävlings-år (är förhoppningsvis på väg emot ett bättre tävlingsår denna säsong) Tränade 660 timmar, var motiverad, målmedveten och extremt seriös med mitt idrottande. Någon månad efter det säsongsslutet så tog det slut med min dåvarande tjej och marken under mina fötter försvann. Jag slutade träna, gick ut på krogen ofta och hade en tung period. Sju månader höll jag uppe med allt vad träning heter. Jag slutade plugga på högskolan (har ett år kvar på sport management-programmet) och jag började jobba på Scania. Livet var svart i det mesta.
Men så plötsligt en dag så bestämde jag mig för att börja träna igen. Och det var ett bra beslut då denna träning och detta tävlande har gett mig så mycket i form av vänner, upplevelser, framgångar och ett fysiskt välmående. Därefter har det rullat på med berg och dalar. Fram till någon gång i höstas då jag återigen började tycka att allt var svart. Min självkänsla var (och är fortfarande något) låg och jag tappade fotfästet igen. Betedde mig dåligt och respektlöst mot nära och kära. Var sur och bitter, vilket gick ut över andra. Folk var "idioter" och jag förstod inte att det var jag som betedde mig som en. Tråkigt nog.
Först nu i efterhand då jag kan se på mitt tidigare agerande med andra ögon och ifrån ett mer utomstående perspektiv så har jag äntligen insett att jag gjort fel på riktigt.
Och med hjälp av fantastiska vänner, jobbkamrater, familj och en egen stark vilja kommit långt. Jag har aldrig haft en sådan här målmedvetenhet att verkligen vilja må bra och ha ett bra liv. Det har krävts en massa jobb, och det kommer fortsätta krävas en rejäl insats. Men det ska gå. Ingen är perfekt, men om man bara försöker och inser att man duger som man är så har man kommit en bra bit på vägen.
Jag har självklart fortfarande tunga dagar, men de kommer mer och mer sällan. Tankarna blir allt mer positiva. Jag känner mig inte orolig och tom inombords lika ofta, utan jag har en större glädje och vilja till saker och ting. Jag blir inte lika lätt påverkad eller irriterad av små motgångar, utan jag försöker och lyckas oftast att blicka framåt. Jag har bestämt mig att sitta bakom ratten i mitt liv på riktigt denna gången. Stort tack till alla som verkligen stöttar via mail, sms, telefon, Twitter, bloggen, Instagram, verkliga samtal och så vidare. Ni är guld värda.
Livet är en fest, det gäller bara att se till att ta sig dit. För oftast blir man inte bjuden.
Nu kickar vi igång den här dagen!
