Hej.
Här
kommer en rad samlade och eventuellt osammanhängande tankar. Och jag vänder mig
till detta forum där jag känner mig mest hemma och trygg, min kära blogg.
Dessutom så tycker jag att det är skönt att kunna skriva av sig ibland.
Jag
vet inte hur länge jag ska orka gå runt i denna bubbla med lögner och
inbillning där jag låtsas som att jag är glad eller att på en kovändning gått
från att vara den bittraste personen i Falu kommun, till att vara glad, positiv
och i det närmsta bekymmerslös. För så är inte fallet, även om jag jobbar på
att succesivt bli gladare och mer positiv. Har också gjort en del framsteg, men är långt ifrån klar.
För
cirka en månad sedan så tog det slut med min tjej. Den jag trodde skulle bli
min livspartner och henne jag älskar högst av allt och alla. Detta är en bland
de tuffaste perioderna jag gått igenom som vuxen människa, och jag önskar inte
ens min värsta fiende att få uppleva denna maktlöshet, ångest och nedstämdhet
som jag under denna tid haft, känt och fortfarande känner.
Som
känslan är nu så kommer jag aldrig att bli en glad och lycklig person igen. Men
lyckligtvis så vet jag ju ändå någonstans innerst inne att jag tids nog kommer
ta mig igenom detta och gå härifrån som en starkare och mer erfaren person. Men
det är oerhört svårt och jobbigt. Jag vet inte hur jag ska kunna gå vidare nu och jag vill inte acceptera att det är över.
Det
jobbigaste är under kvällarna då jag tänker och tänker på allt som jag kunde
gjort, inte skulle gjort, sagt, eller inte skulle sagt, och så vidare. Jag
tänker på alla bra och underbara stunder. Jag tänker på allt bra som jag går
miste om. Och jag våndas över att först nu har fått upp ögonen på riktigt. Det
gör mig ledsen och besviken på mig själv. Jag känner mig som en dålig, riktigt
dålig person.
Förut
har jag kunnat ta ett glas vin till maten, och även under vissa kvällar. Då jag
gillar goda rödviner och jag har inbillat mig att det i lagom mängd är bra
för återhämtningen, avslappningen och välbefinnandet. Jag har även gått ut en
del på krogen i goda vänners lag och druckit i socialt syfte. Har nu dock bestämt mig för att inte dricka
under en tid och har inte heller gjort det på en månad. Det gör mig stolt över
mig själv och jag tror att det i längden kan gynna både mitt idrottande och
mitt liv överlag.
Det
”positiva” i all denna misär är att träningen rullat på bättre än på länge, jag
känner mig mer sugen att träna. Jag är starkare och bättre än vad jag varit
under de senaste säsongerna. Och dessutom så har jag tappat några kilo i vikt,
så det går lätt uppför.
Alla
har vi våra brister och jag försöker nu verkligen för första gången att ta tag
i dem genom samtal och ett ihärdigt arbetande för att verkligen kunna stå
stadigt på mina egna ben. Sen om det tar en vecka eller ett år, det är en annan
fråga. Jag har gett mig fan på att lyckas!
Jag
saknar oss.