Inte min bil, men den ser ut såhär, typ.
Foton: Nicke "Granpul" Granqvist
Efter lunchen så åkte jag ut till mina föräldrar för att hämta ett par bättre vallade skidor än mina träningsskidor. Jag blev också ombedd att ta tillbaka min gamla kära bil, ni kommer ihåg, den som
aldrig startar,
vredesutbrotten och så vidare? Idag så startade den, jag åkte ner till stan, tankade "runkbilen" full, åkte hem för att byta om till mitt skidpass.
Ombytt och klar åkte jag upp till Lugnet igen, hör och häpna: bilen startade! Satte på mig skidorna, värmde upp i 15 minuter, de gick som spjut och kroppen kändes redo för körning. Så långt allt väl, harmonin började infinna sig och jag var så långt ifrån ett vredesutbrott man kan komma. Musiken pumpade på i öronen och jag var taggad.
När uppvärmningen var slut efter exakt 17,26,4 minuter så var det dags för första intervallblocket. Planen var att köra 2x10 minuter 10"-20"-intervaller, alltså totalt 40 stycken. När jag startade första så kände jag att skidorna började suga och gå tyngre. Nu när det är såpass blött och skitigt i spåren så tar det inte lång tid för ett par nyvallade skidor att gå tungt. Men jag tuggade på första serien med siffrorna: 10,00,3 min, 170 medelpuls, 177 maxpuls och 55 höjdmeter. På sista intervallerna kom jag till ett ställe på spåren där det var mer fruset och lättåkt. Jag vilade i exakt fem minuter, aktiv vila.
Andra serien så åkte jag fortare, hade högre puls, men jag blev också mycket tröttare. Ganska självklart i och för sig, men jag känner av
dyngloppet fortfarande, har inte den "rätta powern" i musklerna ännu. det vore ju konstigt annars. Andra seriens siffror blev:
10,00,5 min,
176 medelpuls,
186 maxpuls och
80 höjdmeter. Efter dessa tio minuter var jag så trött att jag la mig ner i snön och flåsade som en gris. Jag var nu uppe på högsta punkten av Lugnet: 305,9.
När jag återhämtat mig skapligt så började jag åka stapplandes mot bilen. Såg fram emot att få sätta mig i den, dunka på full volym och åka hem. Nu blev inte fallet riktigt så, den startade, vägrade svara på gas, om och om igen. Till slut startade den inte ens.
Jag kände ilskan börja koka inom mig, försökte andas lugnt och räkna till tio. Jag kom till åtta-nio, innan jag blev "tvungen" att skrika ur mig ett: "F*T*A" det högsta jag kunde, sparka som en idiot i snön och slänga igen dörren på bilen.
Sprang i vredestempo från Lugnet och hem. Så nu sitter jag här och försöker lugna ner mig. Känns onödigt att tanka bilen fullt när jag ändå inte kan åka med den.
Nu ska jag duscha, försöka äta och sen få hjälp av pappa att bogsera hem skiten igen.
.JPG)
