Just innan Oxberg.
Foto: Niklas Jacobsson
Då var Vasaloppspremiären avklarad. Jäklar vad skönt att ha avklarat detta mardrömslika mandomsprov. Jag har varit så nervös, illamående och orolig inför denna dag, så ni kan inte tro! Så det är otroligt skönt att denna anspänning är över. Nu blev kanske inte utfallet, eller resultatet något att hurra över, en 63:e plats på tiden 4,18,23. Inför denna säsong, och även efter mina förhållandevis bra långlopp jag åkt i år (alla fem loppen jag åkt denna säsong var mycket bättre än dagens lopp, jag lovar er) så har jag gått ut med målsättningen att komma topp-75 och att jag skulle vara nöjd om jag klarade det. Nu har jag klarat av det i mitt premiärlopp, så jag ska väl inte klaga alltför mycket och som det kändes under i princip hela loppet idag så får jag nästan kalla dagens lopp en bragd.
Vi tar det från början i en något avkortad version:
Vi kom ner till startplatsen i god tid innan, cirka 1,30 timmar innan startskottet skulle gå. Vi hade inga problem med köer i transporten dit. När vi kom fram testade jag skidor, kände då, liksom igår att skidorna låg i mitt under (på fästzonen). Vi försökte så gott det gick att "tona ner" fästet", tyvärr utan framgång.
Jag åkte till starten cirka 30 minuter innan. Ställde skidorna långt till vänster längst fram i ett spår. När starten går så kommer jag iväg bra och utan incidenter. Upp i backen så kända jag dock ganska tidigt att jag inte hade någon höjdarkropp idag. Lyckades ändå grisa mig med i huvudklungan efter de åtta utbrytarna. När vi kom upp på myrarna efter cirka 4-5 kilometer så kände jag exakt det jag känt innan: att skidorna låg i och bromsade i fästzonen. Redan här hade jag stora problem att ens hänga med, och jag låg "på rött" (mjölksyra) länge.
Jag tror jag låg med klungan nästan till Risberg (om jag inte minns fel). Backarna upp innan Risberg, kändes faktiskt rätt bra, och jag tyckte inte att de var alltför jobbiga som "alla" säger. När jag nästan var uppe på toppen av den förhållandevis långa stigningen så skulle jag byta spår, skidan skar iväg och jag satte mig ner på ett riktigt "Charlotte-Kalla-OS-2010-doublepursuit-sätt". Kom dock upp snabbt igen och tappade inte många sekunder eller placeringar.
När sedan Risberg hade passerats, så kändes det fortsatt helt okej i de kommande småstigningarna mot Evertsberg, trots att jag redan här började få krampkänning. Men när vi var halvvägs till Evertsberg, så kom vi till ett långt lättåkt parti och jag hade inte en susning att hänga med den klunga med åkare jag åkte ihop med. Där tappade jag flertalet placeringar och en bra nog mycket tid mot framförvarande åkare.
Just innan Oxberg så kom en grupp med tjugotalet åkare ikapp mig, även här hade jag fullt upp att hänga med dem och innan Hökberg blev jag tvungen att släppa även den. Här hade jag min jobbigaste del på hela banan. Då jag dels hade mediokra skidor, men också psyket började svacka och de dåliga tankarna kom som på rad.
Jag bet dock ihop, och in till Eldris (sista kontrollen, 9 km till mål), så låg jag i en klunga med 5-6 man. I spets på den var en dragvillig norrman med nummer 53 på bröstet. Som tack för hans draghjälp, så spurtade jag om honom på upploppet, elakt och osportsligt kan tyckas, men men, sån är idrotten.
Efter målgång låg jag helt utpumpad i flera minuter, fick hjälp av oroliga funktionärer att ta av mig skidorna, en av dem frågade till och med om jag behövde sjukvård. Det är inte första gången jag har blivit tillfrågad sjukvård, även efter
Orsa Grönklitt Ski Marathon och
Bessemmerloppet så låg jag utpumpad. Så ta ut mig, det kan jag.
En annan sak (förutom kropp och skidor) som inte fungerade optimalt var klubbens 30-35 man stora servicestab. Varje åkare hade till uppgift innan loppet att "fixa fram" minst tre stycken personer som kunde vara med och langa dricka, varje "langninsteam" hade blivit tilldelade två-tre stationer. Detta fungerade INTE BRA, för trots att jag låg en bit bak i fältet, så var jag inte hästlängder efter (15,24 min efter segraren i mål). För vid flertalet av de tjugo förbestämda stationerna, så hade "langarna" packat ihop och åkte därifrån. Så vid flera ställen blev jag tvungen att åka över en mil mellan drickorna och det är inte alls optimalt. Det önskvärda är att få dricka var femte kilometer. Men tydligen så nöjer sig VISSA personer med att langa åt "sina egna" och struntar i "oss andra". Såhär får det verkligen INTE gå till, det är inte första gången liknande händer heller. Skärpning! Jag går inte ut med några namn här, men de berörda vet vilka det handlar om. De langare som väntade in oss "motionärer" skötte sig dock ypperligt, ett stort tack till er!
Jag låter kanske lite bitter över min Vasalopps-debut. Men jag är förhållandevis nöjd efter förutsättningarna, och vet att jag kan åka om inte mycket, så i alla fall lite bättre. :)
Klicka
här för att komma till topp-100 på Vasaloppet 2010 och
stort gratis till Jörgen Brink, en värdig
vinnare!
Tack för idag, och tack alla som hejade på!
Nu ska jag lägga mig ner i soffan, för jag är helseg.
