Den omisskännliga bitterheten har satt mig i ett strupgrepp igen.

Det går bra nu.. 

Tjena!

Behöver skriva av mig lite bitterhet känner jag. Det är en sån dag där allt känns piss, igen.. 

De duggar tätt nu. 

Mörkret hopar sig i horisonten. 

Vattnet blir djupare, kallare, mörkare. 

Det drar mig nedåt avgrunden. 

Började dagen med att vakna klockan 06,25 av en psykunge som i porten bredvid skrek ett primalskrik  som letade sig in i märgen på mig och som skrämde livet ur Alfons. Av det jag hann uppfatta så var ungen sur av någon anledning, så ingen fara på taket, men det var ett sjuhelvetes uppvaknande. Därefter så skjutsade jag Alfons till dagiset, sedan cykel som vanligt till jobbet. Tisdagar är riktiga pissdagar med jobb 07,50 - 16,10.. Jag som enligt papperet ska jobba 83%, men jag har inte fått några papper än, trots att jag började den 9:e augusti. Jag vet inte hur mycket jag ska få i lön på grund av ”tight ekonomi”. Men att jag ska jobba konstant nästan utan raster, hoppa mellan lektioner för 1-9, samt assistentjobb, planering för lektioner (nästan utan schemalagd planeringstid), försöka skriva ner bedömningar + betygsättning på elever jag inte ens kan namnen på och gå på möten där jag fattar noll av vad det diskuteras, det är självklart! Förutom det så är det åtminstone övervägande rätt okej kollegor och att ”bara” sköta jobbet som någon form av lekledare och planering av lektioner känns ändå överkomligt. Det är bara allt det här andra runt omkring som hör till lärandeyrket med planeringar, föra in omdömen och hela den biten som känns närmast övermäktig för mig. Men jag ska inte klaga alltför mycket ändå på just jobbet, i dessa tider som bara kommer bli sämre så får jag vara glad och tacksam över att ha ett jobb. Det framstår säkert som att jag är en arbetsskygg bidragstagare,  men det är jag inte riktigt heller, det finns få saker jag gillar så mycket som att verkligen få jobba med gammalt hederligt kroppsarbete, att få kämpa på timme ut och timme in, gärna med kroppen och en bortkopplad knopp, då trivs jag. Men när jag inte riktigt har full koll på vad som ska göras, när det är osäkerheter runt om som ovan nämnt och när saker känns meningslösa som idag så är det kämpigare. 

Som ni såg på bilden ovan så har börsen fortsatt varit som ett svart hål. Jag har fått mitt huvud avslitet samtidigt som en hel koloni har pissat mig ner i det som skulle varit halsen i över ett års tid. Bara i år är jag back 800’ och mer är på ingång. Jag känner mig så fruktansvärt fattig nu att jag på riktigt är orolig över min fortsatta överlevnad. Det kommer ta än mer hus i helvete snart med alla höjda priser på livsmedel, bränsle, de höjda räntorna kommer svida nästa år när mitt låsta bolån ska omförhandlas, avgiften i bostadsrättsföreningen kommer höjas garanterat och mer jävulskap är på ingång.  Detta är bara toppen på isberget. I bästa fall kommer väl botten sättas på börsen under mars-april nästa år om jag får chansa. Men det kan lika gärna fortsätta vara bedrövligt under lång tid fram. Sjukt att vissa dårar trodde botten var i juli när det började vända en aning i vissa papper, något jag själv dock inte märkt av.. 

Mot slutet av dagen idag var det möte på jobbet, medan jag satt där och halvsov så kände jag att jag hade fått någon skit mellan tänderna. Jag försökte peta bort det med nageln, vilket misslyckades, istället så lyckades jag peta bort halva min högra framtand.. Det är en gammal lagning jag haft i många års tid från en skada när jag var liten och just fått mina ordinarie framtänder. Det jag minns från den olyckan är att jag sprang inne i badhuset på Lugnet, halkade framåt och satte garnityret rakt i kakelplattorna bredvid poolen. Denna lagning har med några års mellanrum ramlat av och såklart var det dags idag igen, när jag är på den mörkaste platsen mentalt. Sådana här extrasaker som dyker upp utanför det vanliga inrutade livet i vardagen är sjukt jobbiga för mig, dessutom kommer det kosta mig minst en veckolön att få den där skiten reglerad.. 

Jag får helt enkelt lyssna på och lita på Håkan Hellströms ord i låten ”Du är snart där”:

”Fortsätt när mörkret kommer och allt gör ont

Fortsätt som ett höstlöv i vårens första flod

Som ett hjärta som vägrar sluta slå

När varje bön gått åt, fortsätt

När jag fallit tungt

På ditt minnes skrothög

Hitta mig när som helst

På samma gator som Cederhök

Blitt sparkad runt några gånger

Som en del måste bli

För att fatta vad som betyder nåt

Och vem som går att lita på

Men när du var med mig

Musiken slutade aldrig

Du bara får mig att hänga, hänga kvar

Fortsätt när de lynchat sista hoppet

Fortsätt när allt du levt för räknats ut som ett skämt

Där under träden, bakom stängslet

Finns en stig för dig, fortsätt

När du blir gammal

Och när du somnar

Med det sista de sa i din dörr

"Håkan, du var bättre förr"

Blitt sparkad runt några gånger

Som en del måste bli

För att fatta vad som betyder nåt

Och vem som går att lita på

Men när du var med mig

Musiken slutade aldrig

Du bara får mig att hänga, hänga kvar

För jag tror

När vi går genom tiden

Att allt det bästa

Inte hänt än

Jag tror

När vi går genom tiden

Att allt det bästa

Inte hänt än

Säg det, säg det, säg det igen”

Känns obegripligt nu att det ska finnas någon vändning på detta elände. På denna livskris. Känns så meningslöst att slita dag ut och dag in på ett jobb som gör att man med nöd och näppe kan hålla sig över ytan. Att lägga ner all övrig tid, energi och lilla krona som blir över på att träna som en dåre. Inte ha mental eller fysisk ork över till att ens försöka träffa någon ny partner, vem som nu skulle vilja träffa någon som mig, en halvfet gubbe utan framtidstro. Även här har jag börjat ge upp hoppet om att jag någonsin kommer hitta någon igen. Förr om åren var det aldrig några problem.. Att ej heller knappt orka vara en bra pappa åt Alfons som egentligen är det enda som borde betyda något för mig. 

Vila från träning idag, enligt plan. Det var åtminstone skönt och välbehövligt. Jag och Alfons har så gott vi kunnat haft det mysigt. Jag tappade karaktären helt efter en lång tid med bra kost, köpte godis och glass åt oss båda. Så nu är jag inte bara nere mentalt, jag är ännu tjockare också. Men Alfons hade i alla fall en bra och trevlig kväll. Vi cyklade till Willys och drog en storhandling. Bra att få cykla, slippa slita på bilen och slippa bekosta bränsle, för varje resa det går att cykla är en vinst. På Willys blir det bara värre och värre, känns som att det är än mer anställda där för varje gång jag kommer dit, det enda dom verkar göra i butiken är att höja priserna på varenda. Jävla. Vara. Utan att överdriva så är priset högre varenda gång jag kommer dit och det gäller allting! Jag försöker så gott jag kan med att inhandla det billigaste alternativet i alla varor, jag har även börjat med att fylla havredrycken (använder det istället för mjölk) med vatten när jag tagit cirka en tredjedel i förpackningen. Det är tuffa tider nu kära vänner. 

Efter att ha blivit rånad ända in på skelettet på Willys så cyklade vi hem och Alfons fick en förtida present inför sin femårsdag på torsdag, en Lego-bil:

Vi byggde ihop bilen, pratade och åt godis. Det var ändå kvalitetstid och jag kunde för en bråkdels sekund släppa alla bekymmer. Tack Alfons. 

Jag har ändå försökt och lyckats vara någorlunda närvarande för honom när vi setts den senaste tiden. Förra veckan under hemfärden från dagis så frågade jag honom vad han ville äta till kvällsmat och han svarade att han ville äta på ”esturang”, så det fick bli Pinchos: 

Alfons fick dricka sina första starköl där och som han drack. Det fanns ingen hejd. Efter 7-8 sänkta bägare fick jag kliva in och avbryta honom, vi hade ju en morgondag att tänka på också. (Jag ber om ursäkt i förväg för den som inte förstår ironi). Vi hade i alla fall en mysig kväll där på uteserveringen.  

Nu har jag legat bredvid en sovande Alfons i närmare en timmes tid och skrivit detta inlägg. Det känns skönt att få ner mina röriga och oerhört spretiga tankar i skrift. Även om det säkert är närmast oläsbart för er. På något sätt blir det enklare att bearbeta allt elände. Egentligen finns det ju folk som har det värre, men det är svårt att se skogen för alla träd också. 

Men håll i och håll ut Adam. Den 12:e september står vi där igen med en ny röra till regering och efter många om och men så har vi återigen ett sossestyre som tillsammans med hela världens centralbankers misslyckade ekonomiska politik efter coronan ska fortsätta dra oss ned i det nu nästan kolsvarta vattnet.. 

Personen Adam - hur vill jag bli ihågkommen

I fredags fick jag hem en laddning med återhämtningsdrycker från Smartfish. Perfekt efter hårda pass och exempelvis direkt efter tävlingen igår, när det inte finns tillgång till mat snabbt. 

Hej. 

Igår blev det äntligen tävlingspremiär för mig. Tur att kroppen och knoppen var redo för det. För efter missad tävling i Orsa, osugen på tävling helgen efter och veckans krångel så hade en till missad tävling varit ödesdiger för min inställning och skalle framåt i säsongen. Nu var jag istället i hyfsad fas och levererade ett lopp på toppen av min kapacitet för stunden. Mer kan jag inte begära. Läs mer om loppet här. 

Jag är ju något av en introvert tänkare. Jag har sedan jag blev ensamstående blivit mer och mer (ofrivilligt eller frivilligt?) ensam i det mesta jag gör när det kommer till träning och även fritid. Pandemin har väl på sätt och vis också påverkat. Förr var ensamhet bland det värsta jag visste, numer tycker jag det är ganska skönt nästan jämt, även om det i stunder kan bli lite tråkigt och när jag blickar framåt så tänker jag ju att jag inte alltid vill vara det. 

Ni som känner mig mer personligt vet nog att jag är ganska mjuk, snäll och även omtänksam. Men många som kanske bara följer mig på nätet kanske tänker att jag är lite mer macho, arg och även lite elak. Många gånger så eldar jag upp mig själv i huvudet, tänker på saker som jag blir arg över och tror det är någon form av sanning. Jag kan då ofta utan att tänka efter före författa ner en del ogenomtänkta saker och agera i affekt. Många gånger ångrar jag mig efteråt och får dåligt samvete. Får jag mothugg så kan jag antingen bli sur och vrång tillbaka, men i vissa fall krypa till korset och be om ursäkt. Exempelvis tidigare i vintras när jag blev irriterad över att stora träningsgrupper stod still mitt över hela skidspåret. Att bli så arg och skriva elaka saker över det är onödigt, även om jag fortfarande anser mig ha rätt i sak. Men då kanske jag istället kan kontakta berörda ansvariga och bena ut det den vägen. Ofta blir det fel när jag agerar så i affekt, jag mår dåligt i mig själv (ingen godkänd ursäkt såklart) och jag tar ut det på andra eller annat. Förr om åren var jag ännu mer lättantändlig och gick lös på inredning eller prylar. Jag har dock aldrig varit utåtagerande fysiskt emot andra personer, där har jag alltid haft en gräns. 

Igår på tävlingen (nej, jag gjorde eller sa inget dumt där, lugnat ned mig avsevärt i dessa sammanhang, kanske en korrelation med sämre resultat?) så var jag glad över att träffa många av mina skidkompisar igen, familjen Nordström, Erik Wickström (alltid trevligt att träffa honom, vi kan ringa varandra ibland och prata, senast i fredags kväll), bröderna Gustav och Jonas Eriksson och många fler. 

Det händer inte sällan att personer kommer fram och pratar med mig som jag inte känner, vilket jag också uppskattar mycket. Jag får också en rad meddelanden i samband med både tävling och träning, även det gör mig glad. Många säger att jag inspirerar dom i deras träning och vardag, samt att dom tycker det är bra att jag delar med mig av mitt ibland vacklande mentala mående, för att på så sätt minska stigmatiserandet över psykisk ohälsa. Att öppna upp mig och dela med mig av min träning och mina tankar är något jag dels gör för att just försöka inspirera, få andra att tänka att dom inte är ensamma i sina tankar, men också som ett sätt att skriva av mig i något som liknar en (tränings)dagbok. 

Jag skrev en kommentar på Erik Wickströms Instagram-post där jag och min bror var med:

Kommentaren har i detta nu 16 gilla-markeringar. Här försöker jag inte samla godhetspoäng genom att skriva en sådan sak, eller att ta upp det nu. Mer att visa att jag blev glad över att det fick sådan uppmärksamhet och att Erik med flera verkade bli glada över det. Jag fick också ett svar på kommentaren i ett internt DM på Instagram som gjorde mig nästan gråtfärdig:

När jag läste detta så blev jag otroligt glad och det fick mig att återigen tänka. Tänka kring hur jag vill bli ihågkommen för andra och tänka över vad som egentligen är viktigt här i livet. För vad spelar det för roll i det stora hela om jag vinner tävlingar, går in i mig själv fullständigt och försummar relationer, med mera i jakten på att bli de där få procenten bättre?! Är det inte viktigare att försöka knyta och vårda relationer till mig själv och andra? Jag tror nog att både jag själv och andra skulle må bättre av det och att även prestationen skulle få ett smärre uppsving bara av en annan inställning till det mesta. Jag vet ju med mig att jag mår bra av att hjälpa andra, göra andra glada och lägga ned tid på att ge saker, inte bara materiella, utan även på ett känslomässigt plan. Så jag vill bli ihågkommen och framstå som en person som ger andra positivitet, som man kan lita på och som är genuin. Ungefär som en av mina stora förebilder Gustaf Norén (nu känner jag inte honom, eller vet hur han är, men i min värld som jag tolkar honom så här han precis så).

Återigen får jag ju igår svart på vitt att jag mår bra av att träffa andra personer, delta i samtal och inte ”mula ihop” ensam i lägenheten och småhata allt & alla (när det egentligen är mig själv jag småhatar och föraktar som inte gör något åt situationen, utan bara låter det ralla på). Så igår kväll avbröt jag mig planerade ensamkväll i soffan med middag, godsaker och Visma Ski Classics (skulle se loppet från igår) och åkte iväg till min bror som hade samkväm hemma hos sig:

Jag själv körde bil. Förr om åren var jag ingen som spottade i glaset. Efter att ha blivit pappa 2017 så har min alkoholkonsumtion nästan helt upphört, det är något jag mår bra av. Men jag kan ha kul och trevligt ändå bland folk. Speciellt med ett trevligt gäng som igår. Jag gillar alla där på bilden väldigt mycket. Daniel Loman Olsson är en frisk fläkt som blåst in i skidvärlden, ”Sommarkatten” är en rejäl och trevlig person, min bror har jag på senare år börjat uppskatta mer och Erik Ekwall är en av de finaste personer på alla plan som jag känner. Så det blev roliga samtal långt in på småtimmarna och jag rörde knappt mobiltelefonen, vilken annars brukar sitta klistrad i näven. 

Idag försöker jag samla ihop resterna av mig själv från en sen kväll och från tävlingen. Inte alltför sliten i kroppen faktiskt. Jag ska försöka fundera ut vad jag ska träna och sedan hämta Alfons (troligtvis), han har varit hos mina föräldrar i helgen, men han har också haft magsjuka, så vi får se hur det landar. 

Tack för att ni läst, ta hand om er!