Vasaloppsbakis™

Obs, inte jag på bilden 

Hej. 

Ja, då är den här, måndagen efter. Hela vintern har likt ett crescendo byggts upp till det stora ”dropet” i Berga by klockan 08,00 den första söndagen i mars. Träningen och tankarna har ju närmare jag kommit blivit allt mer riktade mot den stora uppgiften. Här ska drömmar besannas och stordåd utföras. 

Jag hade en plan om att vara lite mer aktiv i början på loppet, inte vara så avvaktande som jag kan vara vissa är på startrakan och i den första långa backen. Plockade en del placeringar uppför och kom in i en ganska bra klunga direkt på toppen. Kroppen kändes bra, skidorna likaså. Första gången på länge, kanske någonsin som myrarna känts så bra. Jag tyckte att det gick fort, men med kontroll. Hade förhoppningar om något stort. Jag har känt på flera lopp i vinter att jag blivit bättre på att staka på platten i hög fart, något jag jobbat med under sommaren med lättare rull (Elpex 3 på alla intervaller), det tycker jag även stämde bra igår. 

Men som en blixt från klar himmel så försvann både trycket i kroppen och det fina glidet på skidorna ganska exakt vid kilometerskylt 45, cirka två kilometer från Evertsberg. Kanske gick jag för hårt i början? Men samtidigt vet jag med mig att andra år då jag varit alltför passiv i starten, men ändå känt mig helt bränd, att jag vaknat till på slutet och att jag sällan gjort dåliga andrahalvor av loppet. Det hade jag med mig i huvudet även igår. Denna gång blev det dock aldrig så. 

Efter Evertsberg i backarna vid Vasslan med 36-37 kilometer kvar så hade jag rejäla krampkänningar, folk började passera mig och jag hade inte en chans att gå med i rygg. Sjuk känsla att på ett sätt känna att man nästan är i mål, men samtidigt ha nästan ett vanligt långlopp kvar. Även om Vasaloppet är cirka den dubbla tiden mot ett vanligt långlopp så tycker jag ofta att känslan inte är så stor i skillnad, det är ungefär samma tycker jag. Det rullar på i hög intensitet och fart precis som vanligt. 

Under de sista milen var det bara fokus på att ta mig framåt så fort jag kunde. Även om jag var rejält trött så fokuserade jag framåt hela tiden. Jag försökte hela tiden åka så fort jag kunde, trots att jag blev omkörd av många. Jag hade inte en susning om vilken placering jag låg på någon gång under loppet, förutom strax efter Läde med 14 kilometer kvar där en person nämnde att jag låg på cirka 80:e plats, tack för det! Vasaloppet borde införa skärmar vid kontrollerna där man ser hur många som passerat. 

Jag började med mina halvt psykotiska räkningar av stavtag från Lundbäcksbackarna. Först endast i varje motlut, där jag räknar var tredje stavtag till hundra, sedan vartannat och till sist varje. En sådan serie på platten tar cirka tio minuter. Ett stavtag i sekunden. Men från strax efter Läde så drog jag igång en rejäl serie där jag började med att räkna var sjätte, sedan var femte, var fjärde och ned till varje. Jag hann inte räkna klart innan jag kom in i mål! 

I Krångåsen med ungefär tolv kilometer kvar av loppet så hör jag det välbekanta ljudet av en skoter som kommer. Jag vänder mig om och ser att damtäten med Astrid Øyre Slind kommer med ett tåg av åkare. Dom passerar mig som om vi skulle ha mötts och damstryk för andra gången i Vasaloppet var ett faktum. Bara att acceptera faktum att dom är väldigt duktiga och att jag helt enkelt inte är bättre. 

Moroten den sista biten av loppet var att klara under fyra timmar och att bli topp-100, vilket jag klarade. Tre gånger under fyra timmar har jag blivit och tio gånger under hundra. Det är väl ändå inte helt förkastligt. 

I mål kom jag först som nummer 86, men efter en vad det verkar diskning så blev jag 85:a. Jag såg på TV-sändningen efteråt när vinnaren Andreas Nygaard bröt staven och fick en ny av sin temkamrat Joar Thele. Joar gjorde enligt mig en rad skateskär därefter när han försökte få tag i en ny stav. Det känns lite som att juryn ser på förseelser genom olika ögon beroende på personer/team. Nåväl, orkar inte lägga energi på det, vet ju själv att det kan vara lätt hänt i liknande situationer och att det inte direkt är något man tjänar på. 

Med ett antal timmars betänketid så känner jag mig ändå ganska nöjd med insatsen som jag skrev om här. Jag gjorde det jag kunde, spände bågen i början och visade att jag fortsatt kan åka ganska fort. Nivån blir ju allt högre både i Vasaloppet och på långloppen. Skidorna och materialet blir allt bättre. Min teori är att framförallt Fischer med deras DP sprint håller en väldigt hög nivå och att det är lätt att hitta ett bra par. Den renodlade stakningen är lättare att lära sig än att åka vanlig klassisk skidåkning.  Jag tänker också att många fler haft större möjligheter till mer träning med Corona och kanske jobb hemma. Kanske greppar jag efter halmstrån här, eller så är jag något på spåren. Jag är dock ganska så säker på att jag inte blivit sämre själv, vilket min träningsbakgrund och mina mätbara träningspass bevittnar om. Väljer jag bara att fortsätta göra jobbet så finns det absolut möjlighet till att fortsätta utvecklas. Som det känns nu så vill jag det också! 

Min placeringsrad i Vasaloppet är nu: 

2010 - 63:a

2011 - 78:a

2012 - 86:a 

2013 - 74:a

2014 - 92:a

2015 - 48:a

2016 - 73:a

2017 - 104:a

2018 - DNS, hjärtmuskelinflammation 

2019 - 83:a

2020 - 117:e

2021 - 81:a

2022 - 85:a

Nu efteråt infinner sig som alltid en tomhet i skallen. Även om jag ofta ganska lätt kan träna på bra utan mål så blir Vasaloppet ett antiklimax och det kan vara svårt att börja om. Jag blir helt enkelt Vasaloppsbakis™. Men jag tar en dag i taget, tränar det jag är sugen på denna veckan och ser sen om jag hittar något lämpligt lopp att köra under den sista delen av säsongen.