Prinsen är hemma igen. Det är väl det enda positiva.
Tja!
Igår så hämtade jag hem Alfons. Mysigt att ha honom hemma igen. Jag hade fått förvarningar om att han var sjuk och med feber. Dessa farhågor visade sig stämma och han var inte så pigg. Jag la honom tidigt och han somnade. Dock så vaknade han vid midnatt med en knappt hörbar röst, hosta, ont i halsen och så vidare. Så jag fick försöka få i honom vätska, läsa för honom och få honom att somna om. Han var på Leos lekland i helgen med sin mamma och först trodde jag att han blivit smittad där av någon snorig och äcklig socfallsunge. Men troligen blir man inte sjuk så snabbt. Såna där ställen undviker jag oavsett om det är pandemi eller ej. Imorse fick jag sms från dagis som hade ett konstaterat fall av covid hos dom, så troligen lär han ha blivit smittad där. Kul.. Vi har haft covid på skolan där jag jobbar sen det bröt ut förra året, jag har dock lyckats klara mig från det. Peppar, peppar. Men det är ju inte så lätt för ett barn att förstå att man ska undvika folk, inte peta sig i ansiktet, hålla andan när någon hostar och så vidare. Så nu sitter vi här hemma Alfons och jag. Den ena sjuk, den andra mer uppgiven än någonsin.
Det lär inte bli något dagis för Alfons denna vecka och min mamma bör ju inte heller komma hit så att jag kan träna heller. Jag hade ju med skräckblandad förtjusning sett fram emot de första löpstegen i mina nya Rincon 2. Men istället lär det bli en förlängd viloperiod. Jag hade behövt komma in i gängorna igen med bra mat, bättre dygnsrytm, träning och så vidare. För det är ändå min träning som håller mig flytande och som gör att jag kan fungera. Jag har försökt fundera på vad det är jag vill i livet och jag kommer tragiskt nog inte på någonting egentligen. Det enda jag har kommit fram till som gör att jag mår okej är rutiner och träning. Annars kommer det snabbt en tomhetskänsla i bröstet som är svår att fylla. Mina Embracer-aktier är ju allt annat än pigga också, vilket gör att jag emellanåt blöder pengar och jag är snart fattigare än en kyrkråtta. Jag blir fetare och fetare också utan träningen. Det dryper av fläsk från mig och jag rullar snart fram. Men allt jag nämner är ju en jakt på lycka utifrån och det är ju inte helt rätt. Istället ska man ju hitta lyckan inifrån. Men hur gör man det då?
Jag sitter fast i Avanza-appen och stirrar maniskt på kurserna under hela börsdagarna 09,00-17,30, pengar eller snarare bristen på det är något jag hela tiden tänker på. Samt hur jag ska kunna bli smal och smäcker. Sjukligt beteende. Men jag tror att när jag väl får sätta igång med träningen igen så kommer jag med hjälp av god kost och bättre sömn komma i fas igen. Jag har ju varit här förr så att säga. Jag är mest extra bitter just nu, såhär i början av en period som blivit lite annorlunda mot vad planen var. Ge mig lite tid bara så vänder det.
Hoppas ni har en bättre måndag!
7 kommentarer:
Äcklig socunge? Du går verkligen över gränsen ibland.
Socfallsunge*
Japp, men det är ju sanning i det också. Det som sticker i ögonen, bland annat på vänstertroll som du.
Du verkar ju själv vara en liten socunge när du tigger pengar av folk!
Japp! Men jag kommenterar inte anonymt som en idiot som du.
Dessutom mångmiljonär. Något som du aldrig kommer lyckas med.
Håller tummarna för att Alfons tillfrisknar snabbt och att du klarar dig! Känner själv igen det där med att gå ner sig mentalt när planer ändras.Jag har lite samma tänk som du, och är väldigt tacksam över att du delar med dig av både med och motgångar. Skönt att veta att man inte är ensam. Jag känner sällan att jag gjort något vettigt om jag inte tränat heller. Du får gärna ta upp i vloggen lite mer om det du nämnt lite om att försöka hålla sig piggare mentalt i år. Och hur gör du när det blir som ovan och allt känns skit? Har du någon strategi du använder dig av?
Tack! Kul att kunna dela med mig och få fler att inse att allt inte bara är uppåt alltid. Jag förstår det! Jag tror jag menade att jag ska vara piggare rent generellt och då kanske mer kroppsligt. Det genom att träna något mindre bara :) När det blir som ovan så surar jag väl ett tag, tills det går över och jag lyckas blicka framåt igen. Har tyvärr ingen bättre strategi än så. Försöker möjligen hitta andra sätt att lösa det på. Idag lyckades jag faktiskt ta mig ut på balkongen och träna en stund när Alfons kollade TV, så det känns bra nu :)
Skicka en kommentar