Pre långpass-rastning av Boris. En cykeltur runt sportfältet på cirka 2-3 kilometer. Grått, småkyligt, blåst och blött. Jag ska strax ge mig ut på ett fyra timmar långt stakpass. Varför kan man undra. Jag undrar själv kan jag berätta. Vad är det som driver mig att göra detta dag ut och dag in? Ibland vet jag inte ens det själv, jag bara gör det på ren automatik. För vad ska detta leda till egentligen? Inte blir jag rikare, lyckligare eller en bättre människa om jag kommer 30 istället för 100 på Vasaloppet.
En helg som denna när jag inte har Alfons så gör jag inte annat än tränar, rastar Boris, äter, sover och ligger i soffan. Isolerar mig från andra personer helt. Jag pratar inte ens med folk från fredag eftermiddag när jag slutar jobbet, tills söndag kväll när Alfons kommer. Corona-anpassad tillvaro förvisso. Jag gör ju rätt i den aspekten i alla fall då. Det är ändå inte så att jag klagar nu, det finns ju ändå något i det här som jag gillar. Men vissa dagar är det ju såklart tyngre att ge sig ut på dessa träningspass.
Nej, kan inte bli långrandig här. Dags att ge mig ut i strid!
Hoppas ni har kommit ihåg att ställa tillbaka klockorna, ni som har klockor som ej sköter sig själva. Förhoppningsvis sista gången vi behöver hålla på med sommar- och vintertid. Det värsta med det är just den här omställningen tycker jag, när det blir betydligt mörkare snabbare på kvällen.
Ha en fin söndag, hörs sen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar