Äntligen.
När jag ställde mig på snön och skulle ta mig an den första backen på det första varvet så upplevde jag det som om jag stod helt still. Stavarna sjönk ner decimetervis och det gick tungt något fruktansvärt.
Första varven och första halvtimmen kändes som oceaner av tid. Jag trodde aldrig jag skulle komma därifrån. När jag hade åkt 45 minuter så ville jag gråta och ge upp. Men när jag närmaste mig timmen, sedan 1,30 och således halvvägs så började det kännas lättare. Om det var mentalt eller fysiskt vet jag inte, men den sista halvan av passet kändes faktiskt helt okej och överkomligt.
Det var som ni förstår bedrövliga förhållanden. Men det går ju inte att få det så mycket bättre i rådande väderförhållanden. Att staka var kanske inte optimalt. Möjligen hade det varit bättre att åka klassiskt eller skate. Men då läget är som det är nu med barmark och mycket löpning så ville jag passa på att träna just stakning. Det gick ändå att anpassa åkningen på så sätt att jag kunde gå långt till höger i skatebädden uppför, där fanns det bättre stavfäste.
Med en halvtimme kvar av passet så lade jag in impulser om 18 stavtag varannan minut. Totalt 10 stycken. Fint att försöka få in lite snabbhet. Tror det kan vara bra att lägga in dom mot slutet när musklerna blivit lite möra. Tyckte det svarade helt okej!
Passet blev tre timmar långt på sekunden, utan ett enda stopp, 41,5 kilometer långt och innehöll 860 höjdmeter. Snittpulsen landade på 121. Kul från början till slut..
Nu är träningsveckan avslutad och jag skramlade in 11,25 timmar. 2,55 av dessa var i intervall-intensitet. Mäktigt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar