Två timmar bakhalt

Tjenixen!

De här eftermiddagspassen där jag kör lätt distans dagen efter intervaller brukar ha en tendens till att kännas rätt dåliga, sega och som att dom aldrig ska ta slut. Idag upplevdes det som om jag var ute en hel arbetsdag och gnetade runt, runt i Skräddarbacken. Blöt asfalt, smått regnande och gråtrist väder gjorde inte upplevelsen roligare. De här vackra höstfärgerna som vissa dillar om är inget jag reflekterade över, utan jag kan bara fundera varför jag är så dum som vill bo i detta eländiga och kalla land. Tänk vilken dröm att alltid få träna i sol, värme och med barüber..! 

Inte nog med att de yttre förutsättningarna var mig emot, jag hade lite smått bekymmer med utrustningen idag också. Trots nyslipade spetsar så slant dom ständigt, dessutom så verkar mina bakhjul ha gett upp på mina fyror, så jag hade väldigt dåligt fäste.. Envis som en idiot så vägrade jag ge upp och åka hem för att byta till ett par andra rullskidor. Istället så varierade jag mellan att försöka åka vanlig diagonal, staka och att springa uppför. Det var nog ingen vacker syn när jag stapplade omkring i bostadsområdena likt Bambi. Irritationen var ganska påtaglig emellanåt. Men jag försökte fokusera på de positiva bitarna under passet och dessa var tyvärr inte många, utan ganska få, eller egentligen ingenting. Men jag bet åtminstone ihop och tog mig igenom mina två timmar, 30,3 kilometer och 480 höjdmeter. 

Nu ska jag mysa med Alfons, medan Amanda jobbar och därefter ska jag äta middag, så det går nog att rädda denna dagen i alla fall!

Vi hörs imorgon!