Det har blivit något mer återkommande den senaste tiden. Jag pratar givetvis om de klassiska skid- och rullskidpassen. Det är ju en teknik jag förr om åren höll varmt om hjärtat och gör fortfarande. Jag har väl insett att det är bra att köra klassisk skidåkning med benen emellanåt också. För att inte bara låsa sig vid stakningen. Samtidigt får jag ju med benen bra via löpningen också, men några pass emellanåt i klassisk åkning skadar nog inte det minsta, snarare tvärtom.
Idag fick jag till ett fint pass, endast i Skräddarbacken och mestadels på cykelbanor. Jag har en fin slinga, där jag inte åker mycket på samma ställe och får skapligt med höjdmeter. Den vändan är på cirka 20 kilometer lång och innehåller cirka 290 höjdmeter. Det är inte fy skam, nästan bakom knuten dessutom.
Körde lugnt och sansat hela passet igenom. Planen var att få ett återhämtande träningspass, efter de tre senaste dagarnas tuffare träning. Kändes helt okej, även om träningsvärken gjorde sig påmind både här och där. Jag körde på Elpex-fyrorna, med nyslipade stavspetsar och med ett par Oakley Jawbreaker på näsan. Brillorna är snygga och bra, men jag använder dom endast vid distansträning. Den enda modellen jag använder vid intervaller eller tävling är Radar EV, då jag tycker den sitter allra bäst. Jawbreaker har en tendens att glida ned på näsan en stund in i passet.
Skramlade ihop 2,30 h, 41,22 km och 575 höjdmeter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar