Stakintervaller på snö i 7 plusgrader och ny vändning

Alltså, det är mitt psyke det är fel på, inte min kropp. Jag sätter nog för höga krav på att känslan måste vara på ett visst sätt, speciellt i veckorna och på eftermiddagarna. Jag måste lära mig att acceptera att kroppen ibland är seg och att inte hela världen rammar bara för det. Jag tror liksom att så fort jag gör ett dåligt pass så är jag tillbaka på noll igen. Ganska jobbigt att ständigt känna så. Det måste jag försöka jobba bort. 

Idag var det en helt annan känsla igen, en känsla som var bra och kroppen svarade bra både i muskler och flås. Så nu är jag uppe i det blå igen. Berg- och dalbana, sinuskurva, osv. 

Vi var ett härligt gäng idag: Adam Larsson, Linus Larsson, Mikael Sandgren, Robert Eriksson och jag. Adam Larsson åkte med fäste, vi andra stakade. Efter en längre uppvärmning så blåste vi av intervallerna:

3 x 10 minuter med cirka 3-4 minuters vila och därefter 10 x 60”-60” fullt blås. 

Snitthastigheter/snittpuls på 10 min:

1:a 20,3 och 163

2:a 20,3 och 167

3:e 20,2 och 167

Jag tyckte att det kändes kontrollerat och att jag hade en växel till att ge. Kom ihåg det nu Adam när du börjar tveka inför tävlingarna!! 

De avslutande enminutersintervallerna kändes också rätt bra, inte speciellt mycket mjölksyra heller. Kul! Hoppas jag tagit ett steg inför denna vinter, dagar som denna känns det så i alla fall. Men det gäller att jag kommer överens med min skalle som både är min största tillgång och min värsta fiende. 

Det var sinnessjukt blött, sju plusgrader och smått regn. Inte alltför lockande att mata runt, runt på snön där. Löst för stavarna var det också, jag värmde upp med Lekis största truga  men skruvade på mellanvarianten inför intervallerna, gillar inte stora trugor då pendeln blir förstörd och dessutom så sjunker man ner hur det än är. 

Imorgon är tanken att smattra av en femmil på rullskidorna, blir kul. Jobbet lär göras!