Rastat den klassiska tekniken

Diagonalen är död, länge leve Steen-klivet. 

Vår käre Klæbo slog ju igenom för två vintrar sedan med dunder och brak, det kan väl ingen ha missat. Svårt också att missa hans springande steg i uppförsbackarna som nu mer eller mindre ”alla” försöker ta efter. Lite löjligt kan jag tycka, men vad vet jag som sen länge avvecklat diagonalen för framtidsväxeln: stakning. 

Idag blev det dock en tur med mina Elpexfyror, klassiskt i Skräddarbacken. Upp & ner, fram & tillbaka och hit & dit. Det ser ju redan illa ut när jag vinglande försöker ta mig fram i diagonal, eller stakning med frånskjut. När jag dessutom åker med stakstavarna som är cirka fem centimeter för långa så blir ju synen än mer komisk. Nåväl, det är rätt roligt att åka klassiskt och så illa är det nog inte. Men det känns ovant och direkt så suger det till och börjar krampa så smått nere i ländryggen. Det blev dock bättre efter hand. 

I 2,15 timmar var jag ute idag. Det kändes helt okej rent fysiskt, inga tendenser till väggningar eller energilöshet. Det var mest tråkigt och mot slutet av passet så började temperaturen sjunka väldigt snabbt, det var lite småkallt utan handskar. Jag hann mer eller mindre innanför dörren innan det blev mörkt ute. Usch, hösten är inget för mig. 

Jag vet inte vad det är med mig, men jag är småstressad och lättirriterad nästan ständigt nu under de senaste dagarna. Stort fokus ligger på min träning och när väl den är avklarad så känns allt mycket bättre igen, tills nästa dag då allt börjar om igen. Men jag försöker bita ihop och kämpa på, ibland går det upp och ibland ner. 

Vi hörs imorgon igen!