90 minuter benspark

Jag vet inte vad som var mest uppseendeväckande med dagens pass: att jag körde klassiskt med benen, eller att jag hade sällskap i form av Adam Larsson. Bådadera händer ungefär lika ofta, eller sällan, nuförtiden. Men det var trevligt med sällskap och även att få slippa stakningen på ett rullskidpass. Tanken med dagens pass var dels att bara åka långsamt för återhämtningens skull, att jag körde med benen var för att dom skulle få röra sig lite och att det var bra för löpningen, samt att jag skulle få lite blodgenomströmning i mitt onda knä. Under passet så kände jag ingenting i knät, vilket jag alla gånger trodde att jag skulle göra innan, men man böjer väl tydligen inte benet så mycket under diagonalåkningen som jag trodde. Lätt att glömma när man aldrig utövar denna gamla, vackra och utdöende konstform vid namn diagonalåkning.

Adam Larsson körde på sina Marwe 6:or och jag körde på Elpex-fyror runt om. Den större delen av passet höll vi till i Skräddarbacken och på slutet så följde jag med honom en sväng hemåt. Totalt blev det 90 minuter, 20,5 kilometer och 250 höjdmeter. Ett perfekt pass med dagens syfte!