Under förra veckan så fick jag magasinet Vasalöparen hemskickat, det hör inte till vanligheterna. Trots att jag åkt Vasaloppet åtta gånger så har jag nästan aldrig fått den hemskickad. Jag gillar tidningen, hade jag fått valt ett endaste magasin att ha som toalettlektyr under resten av livet så hade nog Vasalöparen legat rätt bra till!
På tal om toaletter. Igår så åt vi tacos, och varje morgon efter våra tacokvällar så får jag en jävla fart på magen och måste gå på toa cirka 3-4 gånger. Jag har en teori att det är på grund av dom gröna jalapeños jag äter en hel burk av. Idag var inget undantag, tog mina vändor på toaletten innan jag cyklade mot jobbet. Jag hann bara cirka 600 meter bort innan nöden krävde att jag svängde av på en liten väg in mot Skvalets IP för er med lokalkännedom, jag kastade mig av cykeln och satte mig några meter från vägen avskilt från övrigt folk. Det var i alla fall vad jag trodde, för när jag uträttat mina behov så tittade jag upp och fick se en man som gick med cykeln på vägen in mot byggnaden. Tydligen jobbar det folk där vid fotbollsplanen och det hade jag ingen aning om. Mannen såg mig i samma ögonblick som jag såg honom, han hoppade till och sa: ”jävlar vad du skrämdes”, det enda jag fick ur mig var: ”magras”. Han fann sig snabbt och sa vidare: ”jag vet hur det är, varit med om det själv, kom in här så får du låna toaletten”. Sagt och gjort så gick jag in på toan för att göra klart resten. Efter avverkat toalettbesök så cyklade jag vidare mot jobbet och kom dessvärre fem minuter sent, kunde inte gärna berätta om varför jag var sen idag...
Idag väntar det en vilodag, kroppen är öm på de flesta ställen och efter jobbet ska jag ta hand om Alfons. Skönt!
4 kommentarer:
På tal om toaletter som sagt. Bra att du berättar öppet och självutlämnande om magproblem, det hjälper att ta bort skammen som kan uppstå när nummer två tränger på!
Skämt åsido, hade en liknande upplevelse i lördags. Jag hade varit ute och gått i 3 timmar (sant), sagt "HEJ" till alla jag mötte (falskt).
Lagom mör i kroppen så kände jag det dessutom tränga på. Inte sådär jalapeño-aktigt, utan mer gått-med-det-lite-för-länge-aktigt.
På väg från centrum i höjd med K*pp*rbergs kyrka började det kännas olidligt. Med en viss sinnesfrid och med hopp om att kyrktoaletten skulle lätta på mina bekymmer så fann jag den givetvis låst och avstängd. Nu kom den psykologiska effekten in, det blev värre och även smärta tillfördes min arma lekamen.
Nåja, det var ju bara 800 meter hem, det skulle väl gå. Jag kom 200 meter. I höjd med S*derb*umska skolan kändes det som jag skulle explodera. Böjde mig över staketet och började hyperventilera. Att begagna mig av skolgården för att lösa mina problem gav mer ångest än smärtan inombords. Hasade mig vidare ungefär 0,5 meter per sekund, stirrade lystet på dörrarna till husen, skulle jag våga ringa på och gasta "Har fekala problem, var är er jävla toalett?!?". Inte heller det fanns på kartan.
Till slut nådde jag min port, vred mig på nåt konstigt sätt upp för trappen, halvt skrikande, klädde halvt av mig på vägen upp för att minimera hundradelarna till målgång och till slut kunde jag slå mig ner på min älskade porslinstron.
Nu kunde ju historien ha slutat gott redan här, men det gjorde den inte riktigt än. Genom att ha hållt inne eländet från att komma ut så kändes det nu som att hela skiten (pun intended) höll på att krypa uppåt i kroppen istället. Men med en sista kraftansträngning som borde ha framkallat en stroke så att ögonen poppade ur sina hålor så var den jävligaste halvtimmen i mitt liv nu över.
The End. (Har maskerat de offentliga byggnadernas namn för att inte besudla deras anrika namn med mina skitproblem).
//IK
Hahahaha. Legendariskt :)
Tack för uppskattande ord om Vasalöparen. Trevlig läsning!
Nemas problemas!
Skicka en kommentar