Tävlingsbilder och mentala barriärer

Vi kan börja med lite bilder från gårdagens Wadköpingslopp:

 

 

 

 

 

 Foton: T-wmedia

 

 

Som ni ser på bilderna så är jag uppe och bombar en del. Samtidigt som slutsegraren ligger och sladdar. Lite tråkigt att jag och Kalle inte lyckades få mer lucka. Det var rätt svårt att gå ifrån, speciellt när vi hade lite sämre skidor än Bryntesson. Ändå skönt att visa att jag är där uppe. Känslan igår var mycket bättre än Grotfallsrundan och förra helgens Sixten Jernberg Memorial Race. Jag är lite feg och lite för defensiv under loppen. Borde våga köra lite hårdare och satsa mer. För orken och kapaciteten finns ju uppenbarligen där. 

Jag får ju ändå säga att jag gjorde det bra i helgen. Pappa hade vallat upp två par skidor en vecka innan. Jag toppade skidorna två dagar innan. Åker ner själv utan någon service- eller langningsperson och lyckas ändå bli tvåa. Bryntesson hade ett team på tre personer som testade ut material och langade dricka. Övriga i toppen hade också langningspersonal, med mera. 

Det här med tävlingar och längdskidor är fan inte bara roligt alltså. Jag brottas mycket med tankar och en del nervositet. Både innan och under loppen. Det är med skräckblandad förtjusning som man håller på med detta. Hade jag inte tävlat så vet jag att jag mått rätt dåligt och varit sugen på att tävla. Men dagarna innan tävlingar så vill jag bara fly söderut, detta är en känsla som stegras upp ända tills jag passerar målportalen på årets ångestkulmen; Vasaloppet. Sen börjar det om igen. Även under loppen så tycker jag det är jobbigt mentalt, typ när jag känner mig sliten, det är många som ligger med i klungan (varav över hälften är såna jag anser inte bör vara där) och det är långt kvar till mål. Dessutom så är det ju lätt att tro att alla andra är så fräscha. Dessa dilemman är det nog fler än jag som brottas med och det är väl bara att försöka lära sig leva med dom om man vill fortsätta utvecklas som skidåkare.