Lite mer klarsynta tankar från Bessemmerloppet + resultat

Hej igen.

Nu så, har jag fått lite mer perspektiv på det hele. Det är ju inte placeringen eller resultatet i sig som jag är missnöjd över! Det var ju bara snabba jävlar före mig, inget snack om den saken. Men känslan, fick slita på varv ett redan (4 varv x ca 10,8 km), känslan var inte alls bra. Och det är det här jag känt förr, det liksom biter inte, jag blir sjukt stum muskulärt och får inte ut det som jag vill i flåset. Flåsmässigt så är jag inte speciellt trött, men jag är totalt orkeslös muskulärt när marschfarten blir rätt hög (men ändå inte omänsklig). Har problem med att jag får kramp också, och backarna var idag outhärdliga, tog mig knappt upp. Det brukar annars vara min starka sida mot de jag åker mot.

Kom iväg bra idag igen, låg typ 3-8:a på första varvet. Skidorna gled bra och jag trodde ändå att det skulle gå bra idag. Hade den förhoppningen. Men inför varvningen första gången så var det spurtpris och vissa började öka, här fick jag släppa, men kom ikapp igen. Därefter så var det en kamp om att försöka hänga med så länge som möjligt. Bitvis så gick det väldigt fort (i alla fall för mig) och jag hängde som ett frimärke längst bak i tätklungan många gånger. På varv tre så började skidorna gå tyngre, typ som att jag åkt i nånting, typ valla eller dricka/gel, eller liknande, men det är svårt att säga. 

Körde med vätskeryggsäck idag. Det funkade rätt så bra. Dock så gjorde jag misstaget att fylla den med en av två liter. Eftersom att jag vid tidigare användningar av den tyckt att jag inte druckit så mycket. Det var inte så smart, efter 25 kilometer så hade jag druckit ur den och därefter blev det ingen mer dricka på hela loppet. Kanske inte optimalt. Och kanske därför jag inte orkade så mycket på sista varvet. Troligen inte dock, var bra lam innan det redan. 

När det var cirka 5-6 kilometer kvar av loppet så tackade jag för mig i tätklungan och resten av loppet blev en ren plåga. Det fanns liksom inget mer. När jag sedan gick (bokstavligt talat) i mål så gled jag bara förbi och åkte direkt till bilen där jag grät ohejdbart i en halvtimme. Vet egentligen inte varför, men det är så jävla mycket runt om som är jobbigt. Och det krånglar med min bror som håller på med allt annat än det runt skidåkningen (ni som känner mig vet, inget olagligt så om ni trodde det). Så allt det här påverkar ju mig också, jag försöker ju hjälpa honom med allt ifrån vallning, träning och så vidare. Men det ger ju mig en extra stress när jag försöker men inte riktigt får responsen tillbaka, vill ju bara vara snäll och att han också ska åka bra. Men det kostar ju lite i energi och tid för mig. Så det kanske var det i kombination med den bedrövliga känslan som gjorde att jag blev så ledsen efteråt. Sen är det ju ovant för mig att jobba också och samtidigt vara mitt i säsong. Men jag trivs med jobbet och tror att det inom kort kommer göra mig bättre igen som skidåkare, det kommer då i alla fall göra mig bättre mentalt. 

Nu har jag fått vila mig lite och hämtat mig en aning och har väl fått tillbaka livslusten en aning. Jag jobbar ju mycket med helsvart eller helvitt i mitt liv. Finns inte så mycket däremellan. Har väl någon diagnos jag också, men jag är i alla fall ärlig mot er. Men det är ju jobbigt och trist när det inte går som jag vill, speciellt när jag lägger ner mycket tid, pengar och energi på att försöka bli så bra som möjligt på den här jävla fitt-skidåkningen. Men jag har varit nere på botten förr, både mentalt och resultatmässigt. Det har vänt då, så det ska väl göra det nu också! Det är ju trots allt bara på lek all denna idrotten och jag tycker ju faktiskt om den, men den väcker en del känslor.

Siffrorna från klockan:

1,53,30 timmar

42,72 kilometer

171 snittpuls

185 maxpuls

22,4 km/h snittfart

310 höjdmeter