Fick hänga med min kömpis Filip Öijer igår!
Sådär då, en natt är genomliden, bara resten kvar. Har fina vänner som ger och gett ett bra stöd. Stort tack till er, ingen nämnd och ingen glömd! Det här löser vi. Finns väl värre saker som hänt, även om det är riktigt tråkigt. Men att ha varit ihop med någon som inte vill träffas eller höras är inte så kul det heller.
Idag är det ju juldagen också, inga planer eller någonting för tillfället. Sitter mest här, tom och en aning nedstämd. Man märker verkligen att julen är en familjens- och kärlekens högtid.
Jahapp, man är i alla fall tillbaks på noll igen. Allt är borta, allt är försvunnet. Det blir inget Norge. Och jag lär väl hänga kvar här i kära Falun. Det gillar ju jag i alla fall.
Det går som i vågor, ibland blir jag väldigt nere och ibland känns det rätt så bra. Tanken att aldrig träffas mer är den jobbigaste och att ha förlorat någon man tyckte väldigt mycket om.
Har en känsla att detta kan ta tid. Får väl försöka ta till mig och leva efter klyschor och floskler, såsom att man måste "gilla läget", "tiden läker alla sår", "ensam är stark", osv, osv. Men man är ju inte 20 längre, så det börjar ju brinna i knutarna.
Var även med vid Öijers julklappsutdelning, det var inte Henrik som var tomte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar