Mitt Axa Ski Marathon

Åkte i princip hela loppet med den mäktige Erik Wickström, men lyckades på de sista hundratalet metrarna att ställa av honom!

Jag var lite missnöjd precis när jag gick i mål. Men med lite distans till loppet så är jag nöjd. Ruskigt bra startfält, 1,23 efter segern och en trettondeplats. Det får jag faktiskt anse som bra. Troligen det hittills bästa loppet denna säsongen.

I starten så hade jag två åkare framför mig i mitt led, kom inte iväg så pass bra som jag ville och det var trångt. Det var först mot slutet av första varvet jag tyckte att jag hade en bra position i klungan. Varvade som femma. Därefter så fick jag slita, släppte tätklungan litegrann ut på andra varvet, lyckades jobba mig ikapp igen, släppte sedan på slutet av andra varvet, kom ikapp på tredje och sedan var det tack och hej till täten. Hade faktiskt en inte alltför bra känsla någon gång under loppet, tyckte att jag fick slita onödigt mycket och jag var inte så pigg som jag ville. 

På sista varvet så åkte jag i en klunga på cirka sex-åtta man, Petter Engdahl, Marcus Ruus (dessa två körde fäste),  Rikard Tynell, Dan Moberg (dessa två stod för det mesta av dragjobbet), Erik Wickström och Axel Bergsten, jag kan ha glömt någon. Började känna mig lite mer pigg, men ville inte dra (läs; var för feg, då jag tidigare varit så stum). Såg i vändningen med cirka fem kilometer kvar att vi inte var alltför långt efter täten och att vi började plocka på Oskar Svensson som hade släppt klungan. Vi kom ikapp den stackars Oskar i näst sista backen och just som jag passerade honom så sa jag: "- Säg nå kul!?", varpå han svarade: "- Det här är väl så kul!". Det är faktiskt lite roligt att prata under långloppen. Under första varvet där alla stressade om positioner så frågade Oskar mig: "- Är det alltid så här hetsigt under dom här loppen?". Och idag var det faktiskt väldigt hetsigt, blir så med bra startfält och då banan är relativt smal, vi åkte ju fram och tillbaka fyra gånger på banan med enbart tre - fyra spår totalt. Men det är svårt att få till något bättre då snötillgången är som den är.  Hur som helst så började jag känna mig rätt så pigg och när Rikard Tynell började öka farten mot slutet så tyckte jag att det kändes rätt så bra. Såg till att placera mig i spets av klungan inför sista uppförsbacken, men kroppen svarade inte som jag ville så jag saktade medvetet ner på farten, då slapp jag också ligga först utför sista långbacken. In mot spurten så hade jag och Rikard skaffat oss en liten lucka på övriga, jag ledde länge över honom på upploppet men fick ge mig de sista metrarna. 

Trodde när jag gick i mål att jag kommit någonstans över 20 och var ljusår efter. Men då det visade sig att vi var förhållandevis nära, placeringen var bättre än befarad och kroppen inte kändes 100% pigg så var jag ändå nöjd! Hoppas på ännu bättre känsla framöver! Loppets längd enligt min brors GPS var 41,43 kilometer och föret var väldigt kärvt. Jag tävlade på helt blanka skidor med Briko Maplus Cold S, pulver och spray. 

Bilder:

Spurten om segern, Gustav Eriksson får bra häng över stavarna, tyvärr syns inte vinnaren Fredrik Byström i bilden, han var (som jag förstod det) i ett spår närmare kameran. Åkarna bakom är Jimmie Johnsson till vänster och Jörgen Brink till höger.

Min och Rikard Tynells spurtuppgörelse.

Jag står och dividerar efter målgång.

Samtidigt som jag dricker min sportdryck från Tailwind.