Fem mil/tre timmar skate och roliga nyheter

Ett långt skatepass kan nu läggas till handlingarna, perfekt. Jag och Martin Holmstrand började med att åka en timme, där vi bland annat vände uppe i Stångtjärn. Därefter så mötte vi upp Mattias Argårds, Simon Andersson och Gustav Eriksson, turen gick då vidare bort till Källviken, Krondiket, Pilbo, Lilltorpet, Nybo och hem.

Det kändes skapligt i kroppen, men var en aning trött i rygg, rumpa och ben. Kan vara för att jag vilat i 48 timmar sedan föregående pass. Det blev i alla fall ett bra pass och det var huvudsaken.

Tre roliga nyheter:

- Jämförde årets träningsdagbok mot föregående träningsår (v17 - v16) och såg att jag nu efter lite mindre än halva året ligger 45 timmar plus. Då ska det tilläggas att jag endast cyklat ett pass efter Mallorcaresan i maj, och vi vet ju att det är lite enklare att samla tid på velocipeden. Jag tycker och tror fortfarande att cykel är bra träning, men i år vill jag testa mer "riktig" skidträning, vilket gör att jag hoppar över årets cykelcrossäsong. 

- Såg till min stora förtjusning att jag hade ett helt inlägg tillägnat mig på Erik Wickströms blogg idag, kul satan! Klicka här för att komma till inlägget.

- Hade igår ett bra träningssamtal med Mattias Nilsson (mannen som sedan mitt inträde i DSA har gett mig ett grymt stöd och kanonbra support med allt ifrån tekniknycklar, mental fokusering, träningsplanering, med mera.) där vi gick igenom bitar även runt omkring träningen. Det är inte bara den som tränar mest som blir bäst. Mycket runt om ska stämma också. För min del finns en del nycklar att jobba med. Har ibland lite svårt att fokusera på uppgiften, kan lätt börja försöka påverka sådant jag inte har makten att rå över. Speciellt när jag har en sämre träningsdag. Då går jag lätt in i en offermentalitet, blir orolig, osäker och får ett ökat bekräftelsebehov. Men genom att prata om detta och försöka hitta orsaken så kommer det börja vända åt rätt håll, bara jag vill. Tycker att det fungerar toppenbra med DSA och det stödet jag får där. Det kan troligen vara det bästa som hänt mig och min skidkarriär någonsin, om jag inte blir en bättre skidåkare, så växer jag i alla fall som människa. För idrotten är ju egentligen inte hela livet, även om jag brinner för den!