Vårpoffen 2010

Jocke Wilhelmsson tog starten

Adam Larsson närmast i bild, jag snett bakom till vänster om honom.

500 meter innan mål, totalt slut.

Knappt så jag klarar att stå på benen här.

Denna bild symboliserar ganska bra hur det kändes och hur jag mår nu.

Foton: Joakim Wilhelmsson (Pappa Björn)

Godkväll.

Vi kom till tävlingsplatsen cirka 1,30 timmar före starten som gick 10,00. Banan vi skulle köra var en tuff 27-kilometersslinga ett varv.

Hittade ganska snabbt ett par skidor som gick bäst av de tre par jag hade med. Jag valde ett par med Briko-MaPlus-glid och burkvalla (Swix VR45).

Kroppen kändes helt okej, varken pigg eller seg. Hade förhoppningar på ett bra lopp, men när det började närma sig start och jag hade kört några lättare ryck så känner jag hur baksida lår på framförallt vänster ben drar ihop sig och nästan börjar krampa.

Starten går och jag kommer iväg skapligt, inte bra men ej heller bedrövligt. Plockar några placeringar på första kilometrarna, efter cirka tre kilometer blir det enkelspår och smalt. Ligger vid detta tillfälle cirka 7-8:a. Den enda åkaren som dragit ifrån tätklungan var Anders Solin IFK Mora, vi andra låg tätt ihop. 

Efter cirka fem kilometer kommer första riktiga stakpartiet, jag får slita för att hänga med, men jag känner att skidorna går helt okej bra. Jag avancerar till femte plats när några åkare får dricka. Med cirka en mil åkt så kommer vi till en rejäl stigning, jag ligger fortsatt på min femteplats, får slita rejält men orkar hänga på. Efter denna rejäla stigning på 1-1,5 kilometer så blir det lättåkt ett tag innan sista hårda stigningen på cirka två kilometer. In i den stigningen så är vi ikapp Solin, alla åkare i gruppen utom jag passerar honom innan en brant "knäppa". Oturligt så kommer jag bara upp jämsides, därefter börjar Solin saxa och jag får glatt saxa bakom honom jag med. När jag kommer om Solin så har jag 10-15 meter upp till en tättrio som består av: Per Jonsson, Stefan Sunnerberg och Patrik Johansson. Bakåt är det "lugnt", förutom Solin, som uppe på toppen av sista tuffaste stigningen återigen passerar mig. 

Helt plötsligt på bara 5-10 sekunder så tvärstumnar jag, hela kroppen är som i kramp, jag kan knappt röra på mig. Märker hur de fyra åkarna framför mig drar ifrån meter på meter. När jag kollar bakåt ser jag ingen, och försöker så gott det går att ta mig framåt. Vi har här åkt cirka 15-16 kilometer.

Två kilometer efter min "väggning" så kommer Calle Halfvarsson ikapp i rygg, just innan en nedförsbacke med två branta kurvor, jag klarar första kurvan på stapplande ben, jag klarar andra kurvan också, trodde jag. Men på något vänster så ramlar jag ändå. Reser mig upp ganska snabbt, just då passerar Calle mig i hög fart.  

Jag kör på i den farten jag orkar, men märker att även Gustav Hall är ikapp mig nu. Försöker hålla en "hög" fart, men givetvis blir jag inte av med honom. Vid det här laget är det cirka 7-8 kilometer kvar. Hör Gustav säga någonting bakom, orkar varken lyssna eller svara. Med sex kilometer kvar blir jag passerad av Gustav, har inte en chans att hänga på. Här är jag så fruktansvärt trött så jag börjar tvivla på om jag överhuvudtaget tar mig i mål. Börjar fråga varenda person efter banan hur långt det är kvar och om de har dricka. Samtidigt som jag bevittnar hur Gustav drar ifrån mig, så ser jag att täten inte är jättelångt före, men jag hade inte minsta krut kvar i kroppen. 

Med fyra kilometer kvar så står Gabriel Stegmayer bredvid spåret och ger mig dricka. Femhundra meter efter det står Per Jonssons pappa med dricka, jag får dricka även här. Tack killar! Nu är jag så trött att jag nästan börjar vingla, det svartnar nästan för ögonen och jag vet knappt var jag är. 

På något vänster lyckas jag hålla mig på benen den sista biten in i mål, upploppet är en brant uppförsbacke, jag orkar inte ens försöka diagonala, utan jag stakar mig in i mål.

En centimeter efter mållinjen kastar jag mig ner på marken och ligger där i flera minuter, totalt utpumpad. Jag har inte varit såhär trött efter ett lopp på hela vintern!

Ni ska veta att från där jag släppte täten med cirka en mil kvar, så var det i princip bara platt och utför, förutom några få inte alltför långa backar. Men det fanns inte en tillstymmelse till ork eller kraft i min kropp, både ben och armar värkte och skrek efter syre och energi. Nu efter målgången så har kroppen krampat ihop flera gånger, så fort jag bara rör mig så gör det ont. Huvudet värker, jag hostar som en lungsjuk och orkar inte nu ens efter åtta timmar sen målgång röra mig mer än nödvändigt. Ni kan tro att detta var en genomkörare som aldrig förr! Klicka här för resultat.

Med facit i handen så kanske det var dumt att tävla dubbelt såhär pass kort tid efter vasaloppet, men jag vill ju gärna veta hur kroppen reagerar efter en sån lång tävling.

Nu ska jag fortsätta vila, vad ska ni göra?