Skidorna på hyllan.

Kommer hem och ser då att skidorna.. Nåväl, rullskidorna ligger på rätt plats. Nämligen på hyllan!

Vi kan ta dagen från början.

Tyckte att jag igår hade koll på läget inför dagens drabbning. Hade kollat med Yr.no, det skulle bli mellan 1-3 grader kallt. Perfekt för vallan. Vaknade i morse och kände mig inte alltför seg. Åkte till Älvdalen med förhoppning om att plocka någon eller några platser. När vi börjar närma oss skidstadion i Älvdalen ser jag med fasa hur temperaturen sjunker till som lägst -8,5 grader, PANIK! Hade ju vallat och klätt mig för minus 1-3 grader (det vill säga med klister och utan underställ). Jaha, inget att göra åt, var bara att försöka bättra på fästet och byta om. Stressar som en galning, tycker med 20 minuter kvar att skidorna går bra (hade inte hunnit jämföra mot någon). hetsåker ett varv runt banan, in till målområdet med under tio minuter kvar till start, skitnödig och med de "tävlingsvallade" skidorna stående vid bilen. Skulle just hoppa över staketet vid sidan om upploppets början, då en funktionär griper tag i axeln på mig och säger: "här får du inte vara, du måste gå runt"! Jag var då rätt så uppjagad och stressad och svarar argt tillbaka: "Släpp mig för fan, jag startar om mindre än tio minuter!" Men han var hård, så jag lät han "vinna", kutar bort tjugo meter och hoppar över staketet.

Hinner med nöd och näppe till starten, pratar lite lätt med mina konkurrenter, de flesta hade liknande valla som mig. Vilket lugnade mig något. Starten gick och jag gick ut det jag orkade, plockade två placeringar på halva första varvet. In mot varvningen blir jag frånåkt av en, orkade inte ens hänga med på platten. Då förstod jag att något inte var som det skulle. Biter dock i det jag kan och ut på andra varvet så ligger jag och drar en klunga 3-4 personer, då skriker en unge åt mig: "Heja Thailand!". Ingen aning om vad han menade, men troligen åkte jag väl lika dåligt som en thailändare på längdskidor (aldrig sett någon åka, men jag kan ju bara föreställa mig).

Grisade runt varv två också, med bestämdhet att INTE bryta (det värsta jag vet är att bryta lopp!). Åkte ut på varv tre och såg att jag tappat en del, men inte överdrivet mycket på täten. Kommer till den kuperade delen på banan, dit hade jag tappat ytterligare en placering. Jag kan säga att det inte går som jag vill, så mitt i den längsta backen tillika saxbacken så tvärstannar jag bara, knäpper av mig skidor och stavar (de bakom och även åskådarna måste trott jag antingen var dum i huvudet eller att jag hade fått något fel på utrustningen!), springer till bilen, hoppar in och säger åt mamma att köra hem! Jag blev helt enkelt riktigt jäkla less på alltihop. Jag erkänner att det var riktigt dålig stil att stå där och skrika, dels mot mina mottävlande, men också mot de få i publiken som var där, samt tävlande i andra klasser. Men just i det ögonblicket när allt kändes hopplöst (känns hopplöst fortfarande i och för sig) så tänker i alla fall inte jag längre än en sekund framåt (om ens det). Nu när man fått lite distans till det hela så känns det hela ganska bedrövligt med mitt uppförande! Men det är försent att ändra på nu, tyvärr!

Som det känns nu så är jag inte redo att träna eller tävla på ett bra tag. Förhoppningsvis vänder det fort, men just nu känns det långt borta! Man ska inte deppa ihop för en sån här sak, men faktum är att jag gång på gång har "otur", blir sjuk, skadad eller får något annat fel. Det var en av anledningarna till att jag slutade tävla medeldistanslöpning, nämligen att jag hade såna problem med skador!

Nu ska jag ta det lugnt och bara vara ifred!

Vi kanske hörs någon gång!